Alma 4 år

Postat på facebook onsdag 5 februari:
 
Vet ni att för exakt 4 år sedan spenderade jag dagen med mamma. Hon kom hem till mig för att låna datorn, och trots att jag hade tänkt städa innan slutade det med att vi städade tillsammans. Därefter skulle vi hem till henne och jag skulle sova över där. Det var en vecka kvar till BF och innan vi skulle gå frågade mamma om jag hade packat BB-väskan än. Det hade jag såklart inte, det var ju låååångt kvar tills bebisen skulle födas. "Nej, det kan hända när som helst" sa hon och väskan blev packad. Redan på bussen började förvärkarna, fast det var så svagt då att jag inte vågade hoppas att det var mer än bara en tillfällig sammandragning. 
Innan vi somnade, ungefär vid den här tiden, skrev jag en liten lista på flicknamn, trots att jag redan hade bestämt mig för Alma Maria Luna för längesen. Fast det var ju hemligt, och jag tänkte att jag kanske skulle ändra mig när hon kom ut. Vi diskuterade Aisha, Lucia och Alice innan vi somnade. Den natten vaknade jag exakt en gång i timmen. Och varje gång log jag och tänkte "i morgon kommer hon!".
 
Postat på facebook torsdag 6 februari:
 
Den 6:e februari 2010 vaknade jag hemma hos mamma. Jag hade vaknat 1 gång i timmen hela natten och på morgonen var det 7 minuter mellan förvärkarna. Men jag hade inte tid att vara trött, för jag var så spänd och förväntansfull. "Idag ska jag föda barn" sa jag glatt till mamma när hon vaknade. Jag skulle ha gått på bio med Angelica och kusinerna, men det fick vi ställa in. I stället väntade jag hela dagen på att värkarna skulle komma oftare. På kvällen fick jag nog, så vi ringde till Teddy och åkte till förlossningen. Vid den tiden hade jag knappt ens ont, men då visste jag ju inte hur ont det skulle göra när det var dags. På förlossningen berättade barnmorskan att jag bara var öppen 1 cm så vi fick åka hem igen. Väl hemma blev smärtan värre. Mamma kollade på melodifestivalen och jag badade - fast det hjälpte inte. Sen försökte jag sova men det gick inte så bra. Kl 12 på natten fick jag nog av smärtan så vi åkte in igen. Jag var fortfarande öppen 1 cm, men jag fick smärtstillande och åkte hem för att få lite sömn.
 
Postat på facebook idag, fredag 7 februari:
 
Efter andra rundan till förlossningen kunde jag tack vare värktabletterna sova några timmar. Kl 3 på natten vaknade jag dock av smärtan igen. "Fan, tabletterna har slutat fungera" tänkte jag. Jag väckte mamma många gånger, gick på toaletten hur många gånger som helst och tog tiden mellan värkarna. fortfarande 7 minuter, och jag hann alltid precis somna innan nästa värk satte igång. Fick inte nån mer sömn än ca 1 minut var 7:de minut den natten och morgonen. Någon gång under förmiddagen gick proppen och jag började blöda. Visste inte hur mycket som var normalt, så jag ringde till förlossningen och kollade läget. BM tyckte att jag nog kunde stanna hemma ett tag till. Sen dog telefonen och försvann, antagligen mellan soffkuddarna, men där hade inte jag möjlighet att leta just då. Efter ett tag ringer BM upp mamma, hon hade försökt ringa tillbaka till mig, och därefter fick hon leta ett tag innan hon hittade mammas nummer. "Det är nog bäst att du kommer in i alla fall". Ringde Teddy, klädde på mig så fort jag kunde (alltså vääldigt sakta). Precis innan vi skulle gå behövde jag bara gå på toa en sista gången, och just då gick vattnet. Bilresan till förlossningen kändes lång och smärtsam. Värkarna kom med 3 minuters mellanrum och Teddy skämtade så att jag skrattade och grät (pga smärtan av att skratta...).

Väl på förlossningen gick allt väldigt snabbt. Barnmorskan konstaterade förvånat att jag var 8 cm öppen, fick lägga mig i förlossningsrummet nästan på en gång. Några lustgasandetag och jag var borta. Luddiga minnen, mamma som matar mig med macka och saft, känslan av att nästan spy, ville somna, insikten av att jag snart skulle ha en bebis, ville somna, snurrig, tryckte sönder mammas hand. Och till slut ser jag en liten liten bebis i barnmorskans händer. Hela världen stannar. Kommer aldrig glömma just det ögonblicket. Jag fick henne i min famn. Hon höll hårt i min tumme. (Och kissade på mig. "Vad bra, då vet vi att det fungerar som det ska!" - BM)

_______________________________________________________________

För 4 år sedan somnade jag med min dotter i famnen. Lyckligare än någonsin och fylld av villkorslös kärlek. Är så tacksam över varenda dag som jag har fått spendera med mitt hjärta. Tiden har gått så fort och ibland så förstår jag inte vad som hände mellan den dagen och idag, och även om jag saknar min bebis ibland skulle jag inte vilja gå tillbaka. Det kan vara jobbigt att se henne växa så fort, men samtidigt är det så fantastiskt att se vilken underbar liten människa hon är. Och jag är så stolt, varenda dag. Alma Maria Luna, jag älskar dig otroligt mycket! ♥

 Första officiella bilden på Alma, bara några timmar gammal. För nästan exakt 4 år sedan <3
 
Idag fyllde min dotter alltså 4 år. Vi har haft en lugn och mysig dag. Fick väcka henne tidigt dock eftersom att jag var tvungen att gå till skolan ett par timmar på förmiddagen. Men oavsett hur tidigt man måste gå upp får man inte strunta i födelsedagsrutinen. Så självklart sjöng jag för henne och hon fick öppna sina presenter. 
 
 
Därefter fick vi skynda till förskolan. Alma fick fira med sina kompisar och var glad att jag hämtade henne tidigare än vanligt. Hon hade beställt tacos och mamma kom och hälsade på :)
 
 
Och när det var dags att sova somnade hon i min famn. Precis som hon gjorde den första kvällen i sitt liv. ♥

Uhh ångest :(

De senaste typ 2 veckorna har jag haft problem med ångest. Eller ja.. jag är väl inte helt hundra på exakt vad ångest är, men jag får hjärtklappningar, börjar hyperventilera, blir yr, svettiga händer och kan inte vara still. Ångestattacken (är rätt säker på att det inte är panik, för jag är inte rädd liksom..) är inte långt ifrån. Det värsta är att jag inte ens vet vad det beror på.. Jag mår ju inte dåligt direkt. Eller ja, jag har mått sämre men... x)
 
Nåväl, jag var på terapisamtal igår. Borde väl ha tagit upp det, fast jag insåg väl inte att det var ett större "problem" förrän nu.. 
 
I övrigt hade jag velat lägga upp några bilder som jag tog i helgen när Alma drog med mig ut till lekparken fast jag egentligen inte hade någon lust alls.. Hon fick leka av sig i alla fall, jag fick några roliga och några väldigt fina bilder, och därefter fick jag serienörda - alla nöjda till slut x)
 
Sitter i skolan nu. Efter lunch ska vi ha en redovisning på ett litet arbete vi gjorde igår. Vi har precis påbörjat kursen "Digital fotografisk bild". Och jag har verkligen ingen erfarenhet av det alls. Om man inte räknar med mobilkameran, instagram och min lilla kompakta digitalkamera. Och det räknas inte x) Jag har knappt rört en systemkamera förut. Och nu plötsligt ska jag lära mig om alla inställningar, vad allt betyder och hur man tar professionella bilder. Det ska bli jättekul, spännande och intressant :) Kommer såklart visa er mina bilder när jag är "professionell fotograf" (haha, tvivlar stort på att jag kan kalla mig det bara för att jag har gått en kurs i foto, men ja haha. Queen Tiara är inte Queen Tiara om hon inte överdriver lite typ xD). 
 
Just det, jag hade en jättebra dag igår..
 
Dessutom så vann jag över Teddy på "Vem vet mest?", ni vet det där frågeprogrammet som går på 2:an kl 19 varje vardag x) 15-13, och jag ledde stort många gånger ;D hihi
 
Tycker det är lite jobbigt att de andra i klassen märker att det är något som inte stämmer med mig idag - alltså att jag har ångest. Jag kan liksom inte förklara eller försvara det. Jag ser ju att de bryr sig och vill hjälpa på nåt sätt, men förstår man inte vad det är som händer eller varför blir det ju svårare med..
 
Jag älskar verkligen min klass, det är så bra sammanhållning och härlig stämning när vi är tillsammans. :)
 
Avslutar nog här. Ska försöka vara lite social i stället ^^ Om jag orkar lägger jag upp bilderna från lekparken när jag kommer hem, det blev några riktigt fina :) Annars får ni se dem någon annan dag.
 
Jag har faktiskt ett par frågor till er.. Jag har ju fått höra några gånger att ni gillar min blogg, vilket jag även förstår eftersom att ni kommer tillbaka ^^ Men jag undrar, vad är det som gör att ni gillar den? Finns det något speciellt som ni tycker om att läsa om? Något ni önskar att jag skrev mer om eller visade? Uppskattar verkligen om ni tar er tid och svarar på dessa frågor. Jag vill ju att bloggen ska bli lite större och spridas mer, därför är det viktigt för mig att veta vad ni tycker är bra och inte.. :P
 
Kram på er! <3

Jag drunknar...

Heej..
 
Jag är så seg och trött nu. Och stressad. Det är bara 4 veckor kvar tills det är lov, och jag har väldigt mycket att göra klart i skolan tills dess. Och som om det inte vore nog är det väldigt mycket som ska fixas i övrigt också.
 
Jag är en sån person som gör listor, så här kommer en lista på ALLLLLLLT som ska göras innan juuul.....
 

PLUGG

  • Copycat - ett projekt i Grafisk Kommunikation, vi ska göra en bild inspirerad av en illustratör. Jag har valt att göra en filmaffisch med Sven Nordqvists stil. Deadline: 17:de december.
  • Reach out - ett projekt i Medieproduktion, det är lite hemligt för er än så länge, men så småningom kommer ni få reda på vad jag håller på med. Har en deluppgift som skulle varit klar i fredags, men jag kom bara lite mer än halvvägs. Dessutom har vi (grupparbete) minst ett, och helst två delmoment som ska vara klara innan jul.
  • Svenska C, recension (?) - Skulle ha skrivit max 2 sidor med kommentarer om barnböcker till i torsdags, men det har jag inte ens påbörjat. Bara tittat på debattvideon som vi skulle kommentera.
  • Historieprov - jag missade provet som vi hade i tisdags eftersom att Alma blev sjuk kvällen innan (jag vet, det låter osannolikt, men det är sant, och jag var så lättad, kunde ingenting om historia x( ) Jag vet inte när det blir omprov, men det får jag väl veta i morgon.
  • Samhällskunskapsprov - ska jag egentligen ha i morgon, men jag får nog skjuta lite på det, för jag har inte hunnit plugga nästan alls, och har så mycket annat att göra. (jag läser SH själv, så det påverkar ingen annan och jag hamnar inte efter :P)
  • Spanska - jag har två uppgifter som ska vara klara på onsdag. En grammatik och en läsförståelse.
  • Svenska B - grupparbete redovisning, vi har temat "Nazism och rasism i dagens Sverige", där vi har sammansatt olika ämnen som t.ex. barnböcker, litteratur om andra världskriget (Anne Franks dagbok), film (American history X), politik (SD, bl.a. senaste händelserna) och musik (antirasistisk vs. nationalistisk). Redovisning på måndag den 3:e december.
  • Projektarbete - innan jul vill jag vara klar med alla karaktärer (just nu har jag färgerna kvar) och ha börjat provanimera...
  • Rörlig bild - usch, jag vill inte ens tänka på vad jag har kvar att göra här. Av någon anledning har jag hamnat lååångt efter, och kursen slutar denna terminen x(
ÖVRIGT
  • Julbak - jag har bestämt mig för att ha någon speciell form av julmys varje advent. Bl.a. ska vi baka pepparkakor, lussekatter och knäck. Funderar även på att ha någon form av pyssel någon dag, men jag vet inte vad. Kom gärna med förslag :)
  • SACO-mässan - den 5:e december åker jag till Malmö över dagen för att gå på högskolemässan. Det ska bli väldigt intressant, men samtidigt ett litet stressmoment eftersom att jag inte har hittat någon som kan passa Alma då (hon kan vara på förskolan större delen av tiden, men jag kommer inte hem förrän efter 7 på kvällen, förskolan stänger kl 6, och eftersom att vi åker typ 6:30 (eller nåt??) vill jag inte att hon hämtas för sent heller..)
  • Rättegång - den 7:de december är det uppföljande muntlig förberedelse om Almas pappas umgänge och vårdnad. Jag har mina gissningar till hur det kommer gå, men som jag har skrivit tidigare kan man aldrig veta säkert. Jag oroar mig för mycket, men hoppas såklart att det kommer gå bra, för Almas skull.. Jag kommer inte att skriva mycket om detta eftersom att det är väldigt personligt både för mig och Alma, och även utav respekt för hennes pappa.
  • Julpynt - vi började julpynta i helgen, och det mesta är faktiskt redan uppe, men vi har kvar Almas rum. Jag tror att vi får ta det på lördag :P
  • Julklappar - ska köpas till våra nära och kära :)
  • Bättre föräldraskap - varje torsdag är jag på föräldragruppen. Dock funderar jag nu på att hoppa av. Det är bara 4 gånger kvar tror jag, men jag känner att jag borde lägga den tiden på att plugga i stället.
  • Alma!! <3 - just eftersom att jag har så mycket plugg, och även mycket annat i huvudet vill jag ägna all tid jag får över till att ha mysiga och trevliga stunder med Alma (vilket inte alltid är det lättaste i och med att Alma har en liten period just nu när hon tycker om att säga emot och bli arg väldigt ofta ^^). Det kommer nog även bli som så att jag, precis som en gång förut, får utöka Almas vistelse på förskolan för att kunna sitta i skolan och plugga så mycket som möjligt.
  • Almas stödfamilj - i morgon ska vi träffa Almas stödfamilj för andra gången, och efter det ska vi börja "skola in" henne så att hon kan börja vara hos dem oftare och regelbundet :)
  • Tvätt - haha, usch. Ja, och alla andra vardagssysslor såklart, men just den rena tvätten har legat väldigt länge nu utan att jag har hunnit vika kläderna -.-
  • Tradera - jag har 4 kartonger och 2 stora påsar fyllda med barnkläder som ska säljas, och just nu hade det inte varit helt fel att få in lite extra pengar...
  • Pärlplattan - jag har påbörjat en pärlplatta som ska bli en tavla, en bild på mig och Alma, som jag vill hänga upp på väggen i vardagsrummet så snart som möjligt...
Det är säkert mer, men nu har jag fått huvudvärk bara genom att tänka på allt. x(
 
Här får ni se lite bilder i stället :)
 
Pärlplattan, så långt jag har kommit. Det är en bild som jag tog i somras på mig och Alma, och som jag sedan gjorde svartvit. Tror att det blir jättefint på väggen i mitt vardagsrum :)
 
Fiffiga Alma äter äpple med spade, för att slippa bli kladdig om händerna x)
 

En kåt grannkatt jagade upp min Melissa i trädet, så jag fick klättra upp och hämta henne. Kändes inte såå jobbigt att klättra upp på det 1,5 meter höga staketet, trots att jag är höjdrädd, förrän jag såg att det var ca 3-4 meter ner till andra sidan :S men jag klarade det i alla fall med lite hjälp av min vän Daniel. Jag lyckades rädda min älskade katt! <3
 
Dagen efter kom min andra katt in med värsta såret i pannan. Då har antagligen den kåte fan varit på henne med. Den jäveln! (Seriöst, är det verkligen ok att släppa ut sin kåtkatt att våldföra sig på andras små stackars kisar??)
 
Julgran, julgardiner, julstjärna, julbock och julklapp. Jag vet att en del kommer bli upprörda över att jag "redan!" har börjat julpynta, jag har bara en sak att säga till dem: Mind your own fucking business! Jag drack julmust i november och jag har ätit vörtbröd i flera veckor. Jag har även köpt ett antal paket pepparkakor och några omgångar lussekatter. Fan vad folk stör sig, men jag säger det igen: mind your own fucking business!
Jag bestämde mig för att julhandla och -pynta nu i helgen eftersom att jag vill ha det färdigt till första advent, och jag haringen möjlighet att pynta i veckan (alltså mån-fre). Dessutom tycker jag att det är supermysigt! :D
 
Och här är början, och så långt jag har kommit än så länge, på min copycat-bild. Jag ska göra en filmaffisch till den påhittade filmen "Mamma Mu och Kråkan går vilse" där Mamma Mu och Kråkan går vilse i skogen och hittar en massa sagofigurer. (Man fick välja mellan space opera, thriller och fantasy adventure. Det sistnämnda kändes bäst anpassat för en barnfilm, och även till stilen. Min första idé var "Mamma Mu och Kråkan åker till månen", men då hade det inte blivit så mycket Sven Nordqvist-stil, eftersom att han är mest känd för sina "natur-illustrationer", det finns ju inte så mycket natur på månen liksom... xD)
Det tog mig minst 4 timmar att rita allt detta, och jag har inte ens kommit halvvägs -.-
 
Jag hade velat visa er fler bilder på mitt julpynt, men kameran ligger på andra sidan rummet och jag orkar inte resa mig, så ni får se det någon annan dag :)
 
Nu vet ni i alla fall vad som händer hos mig den närmaste tiden, och förhoppningsvis får ni även lite bättre förståelse för varför jag inte hinner blogga så mycket längre :/
 
(Ps. Emma, jag har läst ditt mail, har bara inte hunnit svara, sry :P ska göra det så snart jag har tid och ork..)
 
Men nu vill jag sova. Natti!

Äntligen, nu kan jag andas ut!

Ååååh, jag är så lycklig!
 
Idag kom domarens beslut från förhandlingen vi hade i måndags. Och beslutet är så bra. Det blev precis så som jag hade önskat för Alma. Umgänget ska fortsätta som det har gjort, tillsammans med kontaktpersoner. Åtminstone till December, sedan får vi se hur det har gått, och hur det ska gå vidare efter det.
 
Jag är så lättad. Jag är så extremt lättad, och lycklig och glad. Jag är så jävla glad att jag grät av lycka när jag insåg att det äntligen är vår tur att må bra. Shit! Efter allt som Alma och jag har tvingats gå igenom är det äntligen vår tur. AAAAaaaahhh!!!!!! Jag kan inte uttrycka min lycka, min lättnad. Det känns helt sjukt.
 
När jag tänker efter hur dåligt vi har mått, hur tungt allt har känts. Att jag tänkte att jag inte var värd mer, och att det aldrig skulle bli bättre. Plötsligt har jag allt jag behöver, och jag mår bra!
När jag tänker efter hur dåligt Alma har mått, hon har haft en förjävlig början av sitt liv, och det är så skönt att veta att hon inte kommer att komma ihåg det, och att hon kommer att få det bättre, och att hon redan har kommit så långt!
 
Och fan vad jag har kämpat! Och fan vad jag är värd detta! Och jag behöver inte ens säga hur mycket Alma är värd detta! Fan vad vi förtjänar att må bra!
 
Och jag vet att det låter som en självklarhet, men det har det verkligen inte varit eller känts som förut.
 
 
Och till alla er där ute som har det svårt, och som fortfarande kämpar: Sluta Aldrig Kämpa! Ge INTE Upp! Det kommer bli bättre till slut, jag lovar!!! <3

Uppdatering - rättegången

God kväll.
 
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Lovade en uppdatering efter dagens rättegång, men jag vill inte skriva något allt för ingående eftersom att det är mycket personligt både för mig, Alma och hennes pappa.
Men jag kan säga att jag mår bra, och det känns bra. Ja, vad ska jag säga? Just nu är det bara att vänta på domarens beslut, vilket kommer i veckan. Jag känner mig lugn. De professionella har yttrat sig och alla verkar förstå vad som är bäst för Alma. Går det däremot inte som jag tror kommer jag bli mycket besviken på hela rättsystemet. Men en sak i taget. Det finns så mycket just nu som talar för att Alma kommer att få det så som jag och familjerätten tycker är bäst för henne, så jag vill inte oroa mig just nu. Kommer det fram att ett annat beslut är taget får jag ta det då.
 
Danilo följde med mig dit, och trots att han inte fick följa med in betydde det så mycket att han fanns där för mig. Jag är så tacksam över att han finns i mitt liv och att han, och hans familj, bryr sig så mycket om mig och Alma.
 
Känner att jag tänker lite för mycket trots att jag vet att jag egentligen inte har någon större anledning att vara orolig just nu, så jag ska försöka sluta tänka på det.
 
Direkt efter rättegången åkte jag och hämtade Alma, och sedan åkte vi hem till Linnea och hjälpte henne att bygga IKEA-möbler. Blev inte så mycket gjort idag. Alma blev trött så vi fick cykla hem halv 8. Men vi hann i alla fall bygga ett litet soffbord och en hylla.
 
Alma har precis somnat, så jag ska ringa runt lite till vänner och familj och uppdatera och ventilera lite x) sen är det dags att sova. I morgon fortsätter allt som vanligt - trots att allt känns helt annorlunda. Kommer inte kunna släppa detta förrän allt är utrett och klart. :/
 
Well well, så ligger det till.
 
Hoppas att ni har haft en mindre dramatisk dag ^^

World cry & rättegång

God morgon!
 
Tänkte börja med att dela med mig av en låt som en vän visade mig igårkväll (den gick på repeat hela kvällen igår, och lär göra det idag med ^^).
 
 
 
Fatta vilken bra kombo av artister först och främst, och ämnet är ju bara så bra! Älskar allt (låtar, bloggar, personer m.m.) som får folk att tänka efter och inse hur verkligheten ser ut. Det är så lätt att bara se allt det fina, och att snöa in sig på sina egna meningslösa problem. Särskilt för oss som bor i Sverige. Vi vet egentligen att det finns där någonstans, men det är svårt att bry sig om något som man inte blir påmind om varje dag, om ni förstår vad jag menar.

Anyway, på tal om att snöa in sig på egna problem. Idag är det rättegång - förberedande muntligt föredrag, eller nåt. Det handlar alltså om en vårdnadstvist mellan mig och Almas pappa. Han vill ha gemensam vårdnad och växelvis boende, vilket inget av det är rimligt atm. Så i princip ska advokaterna bara berätta varför vi tycker som vi gör, sen ska uppgifter lämnas från familjerätten, och slutligen ska domstolen ta ett beslut om hur umgänget och vårdnaden kommer att se ut.
 
Det känns lite läskigt. Egentligen kan jag bara säga vad jag tycker, men efter det ligger det inte längre i mina händer. Några, för mig, helt okända personer ska bestämma vad som är bäst för mitt barn. Jag känner mig så maktlös. Men jag har verkligen gjort allt jag kan, och mer. Så jag antar att det bara är att låta över resten till min advokat, familjerätten och domstolen.
 
Jag är övertygad om att allt kommer att gå bra, men ändå finns det en liiiiten del som är osäker. Det svåra är att verkligen släppa det. Det finns absolut inget jag kan göra mer för att påverka beslutet som ska ske. Hur släpper man något sådant? Det handlar om min Alma. Mitt Allt.
 
Usch. Nej, jag ska sluta oroa mig nu. Det kommer säkert gå bra.
Uppdatering kommer ikväll. Ni kan lyssna på låten så länge! :)

Weeds & chocolate <3

Visste ni om att jag började kolla på Weeds förra sommaren? Det var en tid när jag mådde väldigt, väldigt dåligt och brydde mig inte om någonting överhuvudtaget. Under några veckor fick Almas pappa sköta allting, för det enda jag orkade göra var att kolla på Weeds. Det var det enda som jag klarade av att koncentrera mig på. Tror knappt ens att jag åt ordentligt då :/
När jag hade kollat på alla 7 säsonger tog jag tag i mig själv och var nästan som förnyad ett tag.
 
Well, jag är glad att den tiden är över iaf. Har aldrig slutat älska Weeds dock, och när jag fick reda på att det skulle göras en 8:de säsong blev jag överlycklig (dock förutsåg jag att det skulle hända mtp sista avsnittet i säsong 7 ^^). Den senaste säsongen har nyligen börjat sändas i USA, och serienörd som jag är, är jag inte heller sen att följa det på internet.
 
 
Little boxes on the hillside
Little boxes made of ticky tacky
Little boxes on the hillside
Little boxes all the same
There's a green one,  and a pink one
And a blue one, and a yellow one
And they're all made out of ticky tacky
And they all look just the same

And the people in the houses
All went to the university
Where they were put in boxes
And they came out all the same
There's doctors and lawyers
And business executives
And they're all made out of ticky tacky
And they all look just the same
 
 
Aah, jag bara ÄLSKAR introt! Förra sommaren, under de veckorna som jag kollade på det kunde jag gå runt och bara tvångssjunga eller nynna melodin till introt, de få gångerna som jag tog en paus. Som en såndär sjuk psykpatient som sjunger eller nynnar samma sak om och om igen.
Jag älskar denna låten.
 

PS. Det låter antagligen som att jag "skämtar" eller underdriver eller överdriver (?) om hur jag mådde under den tiden.. Kanske gör jag det. Jag kommer knappt ens ihåg det, antar att jag har förträngt det mesta av de gångerna som jag nästintill försummade Alma.. något som jag ångrar stort och önskar att jag aldrig hade gjort. Jag tar ganska lätt på det nu eftersom att allt är så mycket bättre nu. Känner att det är inget som är värt att komma ihåg mer än som en reminder för att stärka mig själv i svaga stunder..

Min mammaform

Ni kanske har hört talas om den ganska nystartade sidan mammaformer.se. Det är en sida som Anna (Apan satt i granen), som jag har följt ett tag, startade upp efter att ha läst om USA:s motsvarighet.  På mammaformer visar olika kvinnor upp sina kroppar efter graviditet och skriver sina berättelser. När projektet startades visste jag att det skulle bli succé. Jag tycker att det är en jättebra idé och efter att ha funderat ett tag bestämde jag mig för att bidra.
 
Idag publicerades mitt bidrag, en bild på min kropp och min berättelse. Här kan ni läsa den.
 
 
 
(Jag hade tänkt skriva mer här, men jag tror att det som finns på mammaformer är tillräckligt denna gången)
 
 

Idag är en sån dag när en tänker lite för mycket... (1)

It's strange that someone who looks so nice can be so evil.
It's strange that someone who you used to love can make you hate them.
It's strange that someone who once told you they loved you can make your life a living hell.
It's strange that someone who should be close to you is no longer someone you care about.

Today they're both a part of my past. And I miss what I wish they were, what I could've had. In reality, I couldn't have cared less about them. But I still think about what they could've been, what they could've given me. What my life would've looked like if they weren't so evil...

Jennifer, min älskade lillasyster <3 Del 1

Jag vill berätta om min syster. Jag ville göra det för längesen, men förut var hon långt borta. Jag tänkte på henne varje dag. Saknade henne varje dag. Hoppades att hon mådde bra. Varje dag. Önskade att hon var här. Varje dag. Ångrade att jag lämnade henne. Varenda jävla dag. Det gjorde ont i mig, och jag klarade inte av att skriva om henne utan att gråta ögonen ur mig. Så jag lät bli. Jag försökte vara starkare och samla kraft för att berätta om henne, för självklart vill jag berätta om henne. Men jag bara sköt fram det hela tiden. För det var jobbigt.

Det går inte att förkorta denna berättelsen, det finns så många frågetecken och suddiga grejer i den korta versionen. Detta är så personligt, men det är inget som jag ångrar eller skäms över. Det är något som jag har lärt mig att leva med, en del av mig. Detta är berättelsen om hur min syster och jag separerades, och hur vi återförenades igen. Del 1.




År 2005 fick vi träffa vår pappa för första gången på 9 år. Han bodde i El Salvador. Vi flyttade dit när vi var små, men åkte tillbaka till Sverige efter mindre än 1 år. Jag var 3 år när vi kom tillbaka. Jennifer var 1½. Ungefär. Pappa följde inte med tillbaka. Men han kom och hälsade på året därpå. Jennifer var 2 år då. Jag var 4. Efter det hade vi väldigt lite kontakt med honom. Vi pratade kanske i telefon ungefär 1 gång om året. Jag fick ett stort födelsedagskort när jag fyllde 6 år. Jag var så glad. Och jag saknade honom väldigt mycket när jag var barn. Jag hade minnen av honom, men Jennifer kom inte ihåg honom, hon var så liten.
En dag i februari 2005 plingade det på dörren. Jennifer gick och öppnade. Hon var 11 år. Jag var 13. Det var en helgdag och vi städade. Jag stod i köket och vattnade blommor. Jennifer öppnade dörren och jag hörde en man säga "Hej". Jennifer ropade: "Mamma, det är till dig!", sen kom hon ut i köket. "Vem var det?" frågade jag. "Jag vet inte, en mörk man". Sen hörde jag på hans röst att det var pappa, och jag hann precis säga "Men det är ju pappa!" innan han dök upp i dörröppningen. Han kom fram och kramade oss hårt, och vi grät av glädje.
Han stannade i 10 dagar, och vi tog verkligen tillvara på de dagarna.

Jag och mamma hade en jobbig period då. Jag hade precis blivit vad man kallar en "rebellisk tonåring", och det hade hänt väldigt mycket under en tid. Dåliga saker. Jobbiga saker.
Mamma orkade inte mer, och det blev bestämt att vi skulle åka till El Salvador under sommarlovet för att lära känna pappa, se hur livet är där, och även få lite tid ifrån mamma. Det behövde vi.

Några dagar innan skolan slutade åkte vi. Och vi hade det bra. I 3 månader. Vi fick se vår pappas fina sida. Den fula sidan gömde han bakom stängda dörrar. Han bodde då med sin dåvarande fru och hennes två barn. En tjej som var ett år äldre än mig, och en tjej som var ett år yngre än Jennifer. Från början såg vi dem som våra systrar. Vad vi inte såg från början var vad som hände med dem bakom de stängda dörrarna.
När vår hemresa började närma sig hände något. Han bestämde sig för att behålla oss. Först frågade han om vi ville stanna. Jag ville inte. Mitt liv var i Sverige. Men Jennifer kunde tänka sig att stanna. Jag vet inte vad som pågick i pappas huvud, men han kom på lögn efter lögn. Han fick inte ledigt för att lämna oss, hade inte råd, osv osv. Vi gick alla på hans lögner och vi fick göra det bästa av situationen. Vi lärde oss spanska och så småningom fick vi börja skolan. Efter ett tag gick jag med på att stanna. Jag stannade för mina systrar, alla tre. Jag lovade den äldsta att ge det en chans, stanna i ett år och om jag inte ville vara kvar efter det, då kunde jag åka.

Men efter att de där 3 sommarlovsmånaderna hade gått, efter att vi hade blivit tvungna att leva med att stanna kvar, då var han inte lika fin längre.

Första gången han slog mig...
Vi hade tagit fram en pool, en såndär uppblåsbar. Jag fick i uppdrag att sätta fast vattenslangen i kranen på andra sidan gården, men när jag tog upp slangen såg jag att den var alldeles smutsig, så jag började tvätta den. När jag var nästan klar ropade pappa på mig. Jag sa "vänta lite, jag ska bara tvätta av slangen", "kom nu" fortsatte han. "Jag kommer snart, jag är nästan färdig". Han ropade två gånger till och jag sa samma sak, förstod inte varför det var så bråttom, och jag vet fortfarande inte vad han ville. Till slut blev han arg, så jag gick fram till honom, "men vad är det?" frågade jag leende. Varpå jag fick värsta utskällningen. Jag skulle minsann inte höja handen mot min fader, jag var respektlös, osv osv. Jag förstod inte vad han menade, och frågade just "vad menar du? vad har jag gjort?". Då drog han av sig bältet och började slå mig. På benen, på ryggen, på rumpan. Jag blev rädd, trodde att jag var starkare, var tvungen att försvara mig. Jag slog tillbaks. Lyssna noga: Slå Aldrig Tillbaks! Han slog hårdare, kastade ner mig på golvet och fortsatte att slå. Jag kunde inte göra någonting. Jag ropade på hjälp. Hans fru kom ner och undrade vad som hade hänt. Till slut fick hon honom att sluta. Mina systrar hjälpte mig in på rummet. Jag hade ont i hela kroppen, haltade, hade blåmärken och rödmärken över hela kroppen. Vi la oss i sängen. De frågade vad jag hade gjort. Jag sa jag vet inte. Jag sa att jag inte kunde röra mig. Den äldsta systern berättade då att det hade hänt henne flera gånger. "Det går över om nån vecka".

Jag och Fabiola, som den äldsta systern heter, fick ta all skit efter det. Han var på oss jämt. Vi fick ta ansvar för allt, även det som de andra två gjorde.

Vi alla älskade, och gör fortfarande, Jennifer. Men när vi bodde där nere var Jennifer pappas gullebarn. Hon var en ängel. Hon gjorde allt som han ville utan att klaga. Hon har alltid varit den där tysta, säger inte så mycket, visar inte så mycket. Jag har alltid varit tvärtom, säger emot och ifrågasätter allt. En kaxig jävla unge var jag. Det fick jag höra ofta. Jag var respektlös och uppkäftig.
Han slog Jennifer också. Men inte alls lika ofta som vi andra blev slagna.

Efter ett år och lite till fick hans fru nog. Jag, pappa och Jennifer flyttade. Jag var deprimerad innan dess, men fan vad mycket värre det blev när vi flyttade. Pappa blev deprimerad. Slutade äta och satt uppe hela nätterna när han var hemma. När han var hemma låg jag inne på mitt rum och grät hela nätterna. När han jobbade satt jag med uppe hela nätterna. Och grät. Jag åt inte heller, hade inte gjort på länge, men det märkte inte han. När vi bodde själva var det jag som tog hand om allt. Vi hjälptes åt att städa, jag och Jennifer. Men jag tog hand om Jennifer, lagade alltid mat, osv osv.

Efter några månader flyttade vi tillbaka.
Allt blev som vanligt igen, fast det tog ett tag. Han skärpte sig nog lite för hans fru hade mått så dåligt, men sen blev det likadant igen.



Vi var där länge, och det hände så mycket. Jag har förträngt väldigt mycket. Det är väldigt jobbigt att gräva fram dessa minnen, men det känns skönt efteråt. Jag är så tacksam att jag inte är kvar, och jag är så tacksam att Jennifer inte är kvar. Och jag kommer berätta mer, men nu är det sent och jag måste sova.

God natt, kära bloggläsare <3

Den där huvudvärken som bara en cig kan ta bort

Det är så hopplöst. Jag har börjat röka. Igen.


IV, efter Eksjö, 2009

När jag var 17 år började jag röka. Jag bodde i Eksjö då, där jag pluggade. Jag bodde på elevhem och nästan alla i klassen kom från olika städer i Sverige. Mamma bodde ju kvar i Karlskrona.


Jag och några av mina klasskompisar i Eksjö, 2008

Jag var tillsammans med Abbe. Han och jag blev tillsammans precis innan Juni och jag flyttade till Eksjö i Augusti, (eller var det september?) så vi hade varit tillsammans hela sommaren. Hela sommaren. Kanske inte låter så länge, men det hann hända extremt mycket under den sommaren. De första två månaderna var helt underbara. Sen hände något. Allt förändrades. Det gick liksom både sakta och fort på samma gång. Plötsligt blev han någon annan än den jag hade lärt känna och blev kär i. Det var mycket festande, mycket lögner, mycket svartsjuka, ingen tillit från hans sida. Och jag var så naiv. Jag var fast. Jag trodde att jag älskade honom, men sanningen är nog att jag var fast i hans manipulationer. När kaoset var som värst mellan oss flyttade jag, men vi gjorde inte slut. Vi kanske skulle ha gjort det nu när man tänker efter, men just då såg man bara blått, eller hur det är man brukar säga x) Han sa att han skulle skaffa en lägenhet i Eksjö så att vi kunde vara tillsammans. Så jävla romantiskt... Det där hände ju aldrig. I stället blev hans "problem" större. Mer alkohol, mer lögner, mer svartsjuka och mycket, mycket mindre tillit. Vi pratade i telefon och på msn, men för det mesta handlade våra samtal om huruvida jag var otrogen eller inte. Det var jag inte, inte ens i närheten. Ändå var det då jag fick höra att jag var en hora och blev anklagad för att suga kuk samtidigt som jag pratade med honom. Ändå gjorde jag inte slut.


Jag och Abbe, när vi precis hade börjat träffas, 2007

Samtidigt började jag ha bättre kontakt med min syster, då hade vi varit ifrån varandra i ungefär 1½ år. En dag när jag var hemma i Karlskrona satt jag och tittade på gamla bilder. Så kom en bild på Jennifer, en bild som jag tog på henne bara några dagar innan vi skildes åt. Jag älskade den bilden, gör det fortfarande. Plötsligt när jag tittade på hennes leende ansikte fick jag en konstig känsla i hela kroppen. Något sa mig att något var fel.


Bilden, El Salvador, 2007

Några dagar senare chattade jag med henne och frågade hur det var. "Bra" svarade hon, som vanligt. Men jag visste att det inte var bra. "Jennifer, säg inte att det är bra om det inte är det. Då blir det bara värre. Du kan lita på mig <3 Hur mår du?". Då kom det fram. Hon berättade i princip allt som jag hade gått igenom bara några år tidigare. Depressionen. Fan! Fan fan fan! Skulden. Jag skulle inte ha lämnat henne. Det är mitt fel.
Hon berättade att hon hade börjat röka och att hon hade skurit sig själv.
Det kändes som att hela min själ blev... tom. Chocken. Min lillasyster. En ängel. Plötsligt blev allt så fel. Det stämde liksom inte. Hur kunde det vara möjligt? Hon var en liten jävul som barn, shit, hon visste hur man bråkade! Men när hon blev större vände det. Hon blev en ängel. Hon gjorde allt rätt. Hon var pappas lilla flicka och hon fick bra betyg. Hur kan det bli så fel helt plötsligt? Jag vet, för jag gick igenom samma sak. Men skuldkänslan tog över.

Detta tillsammans med problemen med Abbe och det faktum att jag var helt avskild från alla som älskade mig gjorde mig så deprimerad. Jag kunde inte sova på nätterna. Skolan blev som en dimma. PK (PowerKing) var min drog.

Så åkte jag till Karlskrona en helg. Eller var det ett lov?
Det skulle bli fest. Jag och mina fjortiskompisar skulle festa. Så blev det, och av någon anledning blev det stort bråk med Abbe. Jag kommer inte ihåg vad det handlade om, men det är egentligen oviktigt. Jag var så arg. Så trött på det. Så deprimerad. Och just i stunden var jag framförallt förbannad. Alla andra rökte, men jag hade låtit bli. Plötsligt hörde jag mig själv be min fjortisvän om en cig. Hon tittade tveksamt på mig, men jag var bestämd. Efter 4 cigaretter i rad stoppade hon mig. Samtidigt som jag intalade mig själv att jag inte skulle röka mer efter det.


Jag på fest med mina fjortisvänner, Valborg 2008

Bara några dagar senare skulle jag tillbaks till Eksjö. Jag kommer ihåg ångesten varje gång jag åkte upp dit. Jag var sällan glad, trots att jag gillade mina klasskompisar. Jag fortsatte röka. Jag smygrökte, fast jag behövde inte smyga så mycket, i och med att jag bodde i en annan stad än min mamma. När jag var i Karlskrona var jag mest hos Abbe och han rökte inomhus, så det var inte så konstigt att mina kläder luktade rök. Det tog ungefär ett halvår innan hon började misstänka det. Kanske mer. Jag orkade inte bry mig. 
Jag flyttade tillbaka till Karlskrona sen, innan min mamma upptäckte min smygrökning. Jag hade alltså bott hos mamma ett tag innan hon upptäckte det, så det var väl kanske inte så konstigt egentligen, att hon upptäckte det alltså. 

Till slut gjorde jag slut med Abbe. Några dagar innan vi skulle fira vår ettårsdag. 
Några månader senare upptäckte jag att jag var gravid. Då kunde jag inte röka längre. Jag blev så illamående av lukten och smaken. (Vet ni att när man är gravid får man bättre luktsinne. Det har jag fått lära mig den hårda vägen. Hela Karlskrona luktar cigarettrök. Jag gick med handen framför munnen och näsan för att inte spy när jag var ute. Jag lovar!) Sen rökte jag inte på 1½ år tror jag, antagligen lite mer. 


Gravid i 6:e månaden, 2009

Sen började det om. Jag blev tillsammans med Abbe igen. När Alma var runt 6 månader. Vårt förhållande såg i princip likadant ut som första gången, bara det att det fanns ett barn med i bilden, jag var inte med på festerna, och det hände mycket mer på mycket mindre tid. 


"Familjen", 2011

Så jag blev periodare. Sedan dess har jag rökt i perioder. När allt blir för jobbigt och jag får den där spänningshuvudvärken som inte går över. Inte om jag sover, inte om jag tar tabletter, inte om jag dricker vatten. Det finns bara en sak som kan få bort huvudvärken. En cigarett.

Efter några veckor (ibland bara en vecka) slutar jag. Antingen tappar jag suget, eller så blir jag illamående av cigen. Så jag slutar. Tills nästa period kommer. Huvudvärken. Jag hatar den. 

Jag har ju lämnat honom helt nu, men problemen är långt ifrån borta. Vi har ett barn tillsammans, och det kommer vi alltid att ha. 
Kanske finns det en framtid där han inte är orsaken till huvudvärken. Kanske finns det en framtid där det inte finns en sådan huvudvärk. Jag kan bara hoppas. Tills dess botar jag min huvudvärk.



Med en cigarett. 

Jag har ett liv!

För första gången på länge kan jag säga att jag mår bra utan att ha ett stort fake-smile mitt i nyllet och värsta Niagara-fallet inombords. Sedan år 2008 har jag mått dåligt inombords mer eller mindre hela tiden.
Jag är nästan i chock just nu, för de senaste dagarna (nästan veckorna) har jag faktiskt mått bra. Det känns konstigt! Det sjuka är att jag har upplevt samma känsla förut, men ändå känns det otroligt konstigt. (Första gången jag kände såhär var när jag hade varit i El Salvador, haft ätstörningar och varit djupt deprimerad i två år, sen hade jag varit i Sverige i några dagar, åt ordentligt, sov hela nätterna (när jet-lag:en hade gått över xP) och var glad jämt!).

Det är såklart stor skillnad nu iom att det är under andra omständigheter. Men känslan är densamma.

Jag känner mig fri! Jag är en egen person och jag har makt över mig själv. Jag är inte rädd. Jag hatar inte. Jag bryr mig inte det minsta om honom längre. Jag är mig själv utan att någon försöker ta kontroll över mig.

För några dagar sedan kom jag på mig själv med att sms:a mycket. Det har jag inte gjort sedan innan jag fick barn, och har jämt skyllt det på att "när man har barn har man inte tid att sms:a med alla om allt och inget". Nu inser jag att det inte alls är så (alltid - ofta har man inte tid att svara direkt, men det är en annan sak).
Jag insåg att jag kan sms:a fritt med mina vänner och familjemedlemmar, jag kan skriva vad jag vill till vem jag vill utan att oroa mig för vad han ska tycka och tänka och bli sur över. Det finns ingen som kontrollerar vad jag säger och gör.

Nu kan jag göra precis vad jag vill när jag vill. Jag kan umgås med mina vänner på fritiden! Med eller utan Alma (tack vare min familj =P).

Nu upptäcker jag sådant som jag aldrig har lagt märke till förut. Nu inser jag hur fången jag var, hur kontrollerad jag var, och vilka oskrivna regler jag följde. Allt pga rädslan att han kunde bli arg.

Även efter att jag lämnade honom kände jag mig fången, fast på ett helt annat sätt. Då var jag rädd att träffa honom t.ex. på stan. Jag vågade knappt ens öppna fönstret. Och det har tagit tid att kunna gå ensam på stan, bara en sån sak som att gå och handla var en mardröm.

Jag är lite förvånad över att jag ändå har kommit över allt så fort. För jag känner att nu är det inte mycket kvar för att jag verkligen kan säga att jag har kommit över det.

Det jag ville säga var i alla fall att jag mår bra, jag känner mig fri och jag har ett eget liv! Och det känns skönt =)


Lite suddig och dålig egobild x) (Ser ni att jag har färgat håret - igen ;P)

Det är inte lätt att se sig själv genom andras ögon

Hittade denna låten och videon igår av en slump. Jag började gråta hysteriskt. Nej, jag skäms inte för det. Jag grät för att jag såg mig själv på ett nytt sätt.

När man har blivit misshandlad en gång är det (tydligen) vanligt att man hamnar på samma ställe igen, i en annan situation. Min pappa (som jag inte längre kallar "pappa") misshandlade mig. Min mamma räddade mig från en djup depression (Tack mamma!!! Jag kommer aldrig kunna tacka dig ordentligt!) och från min pappa.
Efter det trodde jag aldrig att det skulle hända mig igen. Att killen som sa att han älskade mig skulle hota och skada mig. Jag trodde aldrig att det kunde hända mig. Jag var (är?) en stark tjej. Jag skulle aldrig låta någon trampa på mig. Tänk så fel man kan ha. Men det var inte mitt fel. Det vet jag nu. Det är tillräckligt svårt att ta sig ur ett destruktivt förhållande, och än svårare att ta sig ur det när det förekommit våld. Varför vet jag inte. Det verkar inte logiskt. Ju värre det är, ju enklare borde det vara att ta sig ur. Men det är inte så det fungerar kan jag säga er därute som aldrig har varit med om det och som ser ner på mig för att jag inte klarat att ta mig ur det tidigare.

När jag såg denna videon blev jag rädd.
Det är jag som ligger där på golvet (eller tryckt mot väggen) och det är Alma som sitter och gråter av rädsla.
Jag kollade på videon hur många gånger som helst. Grät hysteriskt flera gånger. Lyssnade på texten. Älskade Lil' Wayne a lil' bit more ;)

Och sen sa jag till mig själv:
Det är ingen annan än DU som bestämmer över dig själv. Det är DU som gör dina val. Tänk efter 10 gånger, och sen 10 gånger till innan du bestämmer dig. Tänk på dig själv. Det är det som är viktigt.

Lil' Wayne - How to love
Lyssna på låten. Titta på videon. Den är bra! Väldigt bra!


"You had a lot of crooks tryna steal your heart
Never really had luck, couldn’t never figure out
How to love, how to love
You had a lot of moments that didn’t last forever
Now you in the corner tryna put it together
How to love, how to love
(...)

Ooohh, you had a lot of dreams that transformed to visions
The fact that you saw the world affected all your decisions
But it wasn’t your fault, wasn’t in your intentions
(...)

Ooohh, see I just want you to know
That you deserve the best
You’re beautiful
You’re beautiful
Yeahh
And I want you to know
You’re far from the usual
Far from the usual"

Nu vet ni varför jag mår så dåligt, om det var någon som undrade, eller någon som bryr sig... ♥

Queen Tiara

VÄLKOMMEN TILL MIN BLOGG där jag skriver om allt möjligt från min vardag till viktigare åsikter och intressanta tankar om mitt liv som förälder och feminist.

RSS 2.0