queentiara

Jag vill berätta om min syster. Jag ville göra det för längesen, men förut var hon långt borta. Jag tänkte på henne varje dag. Saknade henne varje dag. Hoppades att hon mådde bra. Varje dag. Önskade att hon var här. Varje dag. Ångrade att jag lämnade henne. Varenda jävla dag. Det gjorde ont i mig, och jag klarade inte av att skriva om henne utan att gråta ögonen ur mig. Så jag lät bli. Jag försökte vara starkare och samla kraft för att berätta om henne, för självklart vill jag berätta om henne. Men jag bara sköt fram det hela tiden. För det var jobbigt.

Det går inte att förkorta denna berättelsen, det finns så många frågetecken och suddiga grejer i den korta versionen. Detta är så personligt, men det är inget som jag ångrar eller skäms över. Det är något som jag har lärt mig att leva med, en del av mig. Detta är berättelsen om hur min syster och jag separerades, och hur vi återförenades igen. Del 1.

---

År 2005 fick vi träffa vår pappa för första gången på 9 år. Han bodde i El Salvador. Vi flyttade dit när vi var små, men åkte tillbaka till Sverige efter mindre än 1 år. Jag var 3 år när vi kom tillbaka. Jennifer var 1½. Ungefär. Pappa följde inte med tillbaka. Men han kom och hälsade på året därpå. Jennifer var 2 år då. Jag var 4. Efter det hade vi väldigt lite kontakt med honom. Vi pratade kanske i telefon ungefär 1 gång om året. Jag fick ett stort födelsedagskort när jag fyllde 6 år. Jag var så glad. Och jag saknade honom väldigt mycket när jag var barn. Jag hade minnen av honom, men Jennifer kom inte ihåg honom, hon var så liten.
En dag i februari 2005 plingade det på dörren. Jennifer gick och öppnade. Hon var 11 år. Jag var 13. Det var en helgdag och vi städade. Jag stod i köket och vattnade blommor. Jennifer öppnade dörren och jag hörde en man säga "Hej". Jennifer ropade: "Mamma, det är till dig!", sen kom hon ut i köket. "Vem var det?" frågade jag. "Jag vet inte, en mörk man". Sen hörde jag på hans röst att det var pappa, och jag hann precis säga "Men det är ju pappa!" innan han dök upp i dörröppningen. Han kom fram och kramade oss hårt, och vi grät av glädje.
Han stannade i 10 dagar, och vi tog verkligen tillvara på de dagarna.

Jag och mamma hade en jobbig period då. Jag hade precis blivit vad man kallar en "rebellisk tonåring", och det hade hänt väldigt mycket under en tid. Dåliga saker. Jobbiga saker.
Mamma orkade inte mer, och det blev bestämt att vi skulle åka till El Salvador under sommarlovet för att lära känna pappa, se hur livet är där, och även få lite tid ifrån mamma. Det behövde vi.

Några dagar innan skolan slutade åkte vi. Och vi hade det bra. I 3 månader. Vi fick se vår pappas fina sida. Den fula sidan gömde han bakom stängda dörrar. Han bodde då med sin dåvarande fru och hennes två barn. En tjej som var ett år äldre än mig, och en tjej som var ett år yngre än Jennifer. Från början såg vi dem som våra systrar. Vad vi inte såg från början var vad som hände med dem bakom de stängda dörrarna.
När vår hemresa började närma sig hände något. Han bestämde sig för att behålla oss. Först frågade han om vi ville stanna. Jag ville inte. Mitt liv var i Sverige. Men Jennifer kunde tänka sig att stanna. Jag vet inte vad som pågick i pappas huvud, men han kom på lögn efter lögn. Han fick inte ledigt för att lämna oss, hade inte råd, osv osv. Vi gick alla på hans lögner och vi fick göra det bästa av situationen. Vi lärde oss spanska och så småningom fick vi börja skolan. Efter ett tag gick jag med på att stanna. Jag stannade för mina systrar, alla tre. Jag lovade den äldsta att ge det en chans, stanna i ett år och om jag inte ville vara kvar efter det, då kunde jag åka.

Men efter att de där 3 sommarlovsmånaderna hade gått, efter att vi hade blivit tvungna att leva med att stanna kvar, då var han inte lika fin längre.

Första gången han slog mig...
Vi hade tagit fram en pool, en såndär uppblåsbar. Jag fick i uppdrag att sätta fast vattenslangen i kranen på andra sidan gården, men när jag tog upp slangen såg jag att den var alldeles smutsig, så jag började tvätta den. När jag var nästan klar ropade pappa på mig. Jag sa "vänta lite, jag ska bara tvätta av slangen", "kom nu" fortsatte han. "Jag kommer snart, jag är nästan färdig". Han ropade två gånger till och jag sa samma sak, förstod inte varför det var så bråttom, och jag vet fortfarande inte vad han ville. Till slut blev han arg, så jag gick fram till honom, "men vad är det?" frågade jag leende. Varpå jag fick värsta utskällningen. Jag skulle minsann inte höja handen mot min fader, jag var respektlös, osv osv. Jag förstod inte vad han menade, och frågade just "vad menar du? vad har jag gjort?". Då drog han av sig bältet och började slå mig. På benen, på ryggen, på rumpan. Jag blev rädd, trodde att jag var starkare, var tvungen att försvara mig. Jag slog tillbaks. Lyssna noga: Slå Aldrig Tillbaks! Han slog hårdare, kastade ner mig på golvet och fortsatte att slå. Jag kunde inte göra någonting. Jag ropade på hjälp. Hans fru kom ner och undrade vad som hade hänt. Till slut fick hon honom att sluta. Mina systrar hjälpte mig in på rummet. Jag hade ont i hela kroppen, haltade, hade blåmärken och rödmärken över hela kroppen. Vi la oss i sängen. De frågade vad jag hade gjort. Jag sa jag vet inte. Jag sa att jag inte kunde röra mig. Den äldsta systern berättade då att det hade hänt henne flera gånger. "Det går över om nån vecka".

Jag och Fabiola, som den äldsta systern heter, fick ta all skit efter det. Han var på oss jämt. Vi fick ta ansvar för allt, även det som de andra två gjorde.

Vi alla älskade, och gör fortfarande, Jennifer. Men när vi bodde där nere var Jennifer pappas gullebarn. Hon var en ängel. Hon gjorde allt som han ville utan att klaga. Hon har alltid varit den där tysta, säger inte så mycket, visar inte så mycket. Jag har alltid varit tvärtom, säger emot och ifrågasätter allt. En kaxig jävla unge var jag. Det fick jag höra ofta. Jag var respektlös och uppkäftig.
Han slog Jennifer också. Men inte alls lika ofta som vi andra blev slagna.

Efter ett år och lite till fick hans fru nog. Jag, pappa och Jennifer flyttade. Jag var deprimerad innan dess, men fan vad mycket värre det blev när vi flyttade. Pappa blev deprimerad. Slutade äta och satt uppe hela nätterna när han var hemma. När han var hemma låg jag inne på mitt rum och grät hela nätterna. När han jobbade satt jag med uppe hela nätterna. Och grät. Jag åt inte heller, hade inte gjort på länge, men det märkte inte han. När vi bodde själva var det jag som tog hand om allt. Vi hjälptes åt att städa, jag och Jennifer. Men jag tog hand om Jennifer, lagade alltid mat, osv osv.

Efter några månader flyttade vi tillbaka.
Allt blev som vanligt igen, fast det tog ett tag. Han skärpte sig nog lite för hans fru hade mått så dåligt, men sen blev det likadant igen.

---

Vi var där länge, och det hände så mycket. Jag har förträngt väldigt mycket. Det är väldigt jobbigt att gräva fram dessa minnen, men det känns skönt efteråt. Jag är så tacksam att jag inte är kvar, och jag är så tacksam att Jennifer inte är kvar. Och jag kommer berätta mer, men nu är det sent och jag måste sova.

God natt, kära bloggläsare <3

Det är så hopplöst. Jag har börjat röka. Igen.


IV, efter Eksjö, 2009

När jag var 17 år började jag röka. Jag bodde i Eksjö då, där jag pluggade. Jag bodde på elevhem och nästan alla i klassen kom från olika städer i Sverige. Mamma bodde ju kvar i Karlskrona.


Jag och några av mina klasskompisar i Eksjö, 2008

Jag var tillsammans med Abbe. Han och jag blev tillsammans precis innan Juni och jag flyttade till Eksjö i Augusti, (eller var det september?) så vi hade varit tillsammans hela sommaren. Hela sommaren. Kanske inte låter så länge, men det hann hända extremt mycket under den sommaren. De första två månaderna var helt underbara. Sen hände något. Allt förändrades. Det gick liksom både sakta och fort på samma gång. Plötsligt blev han någon annan än den jag hade lärt känna och blev kär i. Det var mycket festande, mycket lögner, mycket svartsjuka, ingen tillit från hans sida. Och jag var så naiv. Jag var fast. Jag trodde att jag älskade honom, men sanningen är nog att jag var fast i hans manipulationer. När kaoset var som värst mellan oss flyttade jag, men vi gjorde inte slut. Vi kanske skulle ha gjort det nu när man tänker efter, men just då såg man bara blått, eller hur det är man brukar säga x) Han sa att han skulle skaffa en lägenhet i Eksjö så att vi kunde vara tillsammans. Så jävla romantiskt... Det där hände ju aldrig. I stället blev hans "problem" större. Mer alkohol, mer lögner, mer svartsjuka och mycket, mycket mindre tillit. Vi pratade i telefon och på msn, men för det mesta handlade våra samtal om huruvida jag var otrogen eller inte. Det var jag inte, inte ens i närheten. Ändå var det då jag fick höra att jag var en hora och blev anklagad för att suga kuk samtidigt som jag pratade med honom. Ändå gjorde jag inte slut.


Jag och Abbe, när vi precis hade börjat träffas, 2007

Samtidigt började jag ha bättre kontakt med min syster, då hade vi varit ifrån varandra i ungefär 1½ år. En dag när jag var hemma i Karlskrona satt jag och tittade på gamla bilder. Så kom en bild på Jennifer, en bild som jag tog på henne bara några dagar innan vi skildes åt. Jag älskade den bilden, gör det fortfarande. Plötsligt när jag tittade på hennes leende ansikte fick jag en konstig känsla i hela kroppen. Något sa mig att något var fel.


Bilden, El Salvador, 2007

Några dagar senare chattade jag med henne och frågade hur det var. "Bra" svarade hon, som vanligt. Men jag visste att det inte var bra. "Jennifer, säg inte att det är bra om det inte är det. Då blir det bara värre. Du kan lita på mig <3 Hur mår du?". Då kom det fram. Hon berättade i princip allt som jag hade gått igenom bara några år tidigare. Depressionen. Fan! Fan fan fan! Skulden. Jag skulle inte ha lämnat henne. Det är mitt fel.
Hon berättade att hon hade börjat röka och att hon hade skurit sig själv.
Det kändes som att hela min själ blev... tom. Chocken. Min lillasyster. En ängel. Plötsligt blev allt så fel. Det stämde liksom inte. Hur kunde det vara möjligt? Hon var en liten jävul som barn, shit, hon visste hur man bråkade! Men när hon blev större vände det. Hon blev en ängel. Hon gjorde allt rätt. Hon var pappas lilla flicka och hon fick bra betyg. Hur kan det bli så fel helt plötsligt? Jag vet, för jag gick igenom samma sak. Men skuldkänslan tog över.

Detta tillsammans med problemen med Abbe och det faktum att jag var helt avskild från alla som älskade mig gjorde mig så deprimerad. Jag kunde inte sova på nätterna. Skolan blev som en dimma. PK (PowerKing) var min drog.

Så åkte jag till Karlskrona en helg. Eller var det ett lov?
Det skulle bli fest. Jag och mina fjortiskompisar skulle festa. Så blev det, och av någon anledning blev det stort bråk med Abbe. Jag kommer inte ihåg vad det handlade om, men det är egentligen oviktigt. Jag var så arg. Så trött på det. Så deprimerad. Och just i stunden var jag framförallt förbannad. Alla andra rökte, men jag hade låtit bli. Plötsligt hörde jag mig själv be min fjortisvän om en cig. Hon tittade tveksamt på mig, men jag var bestämd. Efter 4 cigaretter i rad stoppade hon mig. Samtidigt som jag intalade mig själv att jag inte skulle röka mer efter det.


Jag på fest med mina fjortisvänner, Valborg 2008

Bara några dagar senare skulle jag tillbaks till Eksjö. Jag kommer ihåg ångesten varje gång jag åkte upp dit. Jag var sällan glad, trots att jag gillade mina klasskompisar. Jag fortsatte röka. Jag smygrökte, fast jag behövde inte smyga så mycket, i och med att jag bodde i en annan stad än min mamma. När jag var i Karlskrona var jag mest hos Abbe och han rökte inomhus, så det var inte så konstigt att mina kläder luktade rök. Det tog ungefär ett halvår innan hon började misstänka det. Kanske mer. Jag orkade inte bry mig. 
Jag flyttade tillbaka till Karlskrona sen, innan min mamma upptäckte min smygrökning. Jag hade alltså bott hos mamma ett tag innan hon upptäckte det, så det var väl kanske inte så konstigt egentligen, att hon upptäckte det alltså. 

Till slut gjorde jag slut med Abbe. Några dagar innan vi skulle fira vår ettårsdag. 
Några månader senare upptäckte jag att jag var gravid. Då kunde jag inte röka längre. Jag blev så illamående av lukten och smaken. (Vet ni att när man är gravid får man bättre luktsinne. Det har jag fått lära mig den hårda vägen. Hela Karlskrona luktar cigarettrök. Jag gick med handen framför munnen och näsan för att inte spy när jag var ute. Jag lovar!) Sen rökte jag inte på 1½ år tror jag, antagligen lite mer. 


Gravid i 6:e månaden, 2009

Sen började det om. Jag blev tillsammans med Abbe igen. När Alma var runt 6 månader. Vårt förhållande såg i princip likadant ut som första gången, bara det att det fanns ett barn med i bilden, jag var inte med på festerna, och det hände mycket mer på mycket mindre tid. 


"Familjen", 2011

Så jag blev periodare. Sedan dess har jag rökt i perioder. När allt blir för jobbigt och jag får den där spänningshuvudvärken som inte går över. Inte om jag sover, inte om jag tar tabletter, inte om jag dricker vatten. Det finns bara en sak som kan få bort huvudvärken. En cigarett.

Efter några veckor (ibland bara en vecka) slutar jag. Antingen tappar jag suget, eller så blir jag illamående av cigen. Så jag slutar. Tills nästa period kommer. Huvudvärken. Jag hatar den. 

Jag har ju lämnat honom helt nu, men problemen är långt ifrån borta. Vi har ett barn tillsammans, och det kommer vi alltid att ha. 
Kanske finns det en framtid där han inte är orsaken till huvudvärken. Kanske finns det en framtid där det inte finns en sådan huvudvärk. Jag kan bara hoppas. Tills dess botar jag min huvudvärk.



Med en cigarett. 

För första gången på länge kan jag säga att jag mår bra utan att ha ett stort fake-smile mitt i nyllet och värsta Niagara-fallet inombords. Sedan år 2008 har jag mått dåligt inombords mer eller mindre hela tiden.
Jag är nästan i chock just nu, för de senaste dagarna (nästan veckorna) har jag faktiskt mått bra. Det känns konstigt! Det sjuka är att jag har upplevt samma känsla förut, men ändå känns det otroligt konstigt. (Första gången jag kände såhär var när jag hade varit i El Salvador, haft ätstörningar och varit djupt deprimerad i två år, sen hade jag varit i Sverige i några dagar, åt ordentligt, sov hela nätterna (när jet-lag:en hade gått över xP) och var glad jämt!).

Det är såklart stor skillnad nu iom att det är under andra omständigheter. Men känslan är densamma.

Jag känner mig fri! Jag är en egen person och jag har makt över mig själv. Jag är inte rädd. Jag hatar inte. Jag bryr mig inte det minsta om honom längre. Jag är mig själv utan att någon försöker ta kontroll över mig.

För några dagar sedan kom jag på mig själv med att sms:a mycket. Det har jag inte gjort sedan innan jag fick barn, och har jämt skyllt det på att "när man har barn har man inte tid att sms:a med alla om allt och inget". Nu inser jag att det inte alls är så (alltid - ofta har man inte tid att svara direkt, men det är en annan sak).
Jag insåg att jag kan sms:a fritt med mina vänner och familjemedlemmar, jag kan skriva vad jag vill till vem jag vill utan att oroa mig för vad han ska tycka och tänka och bli sur över. Det finns ingen som kontrollerar vad jag säger och gör.

Nu kan jag göra precis vad jag vill när jag vill. Jag kan umgås med mina vänner på fritiden! Med eller utan Alma (tack vare min familj =P).

Nu upptäcker jag sådant som jag aldrig har lagt märke till förut. Nu inser jag hur fången jag var, hur kontrollerad jag var, och vilka oskrivna regler jag följde. Allt pga rädslan att han kunde bli arg.

Även efter att jag lämnade honom kände jag mig fången, fast på ett helt annat sätt. Då var jag rädd att träffa honom t.ex. på stan. Jag vågade knappt ens öppna fönstret. Och det har tagit tid att kunna gå ensam på stan, bara en sån sak som att gå och handla var en mardröm.

Jag är lite förvånad över att jag ändå har kommit över allt så fort. För jag känner att nu är det inte mycket kvar för att jag verkligen kan säga att jag har kommit över det.

Det jag ville säga var i alla fall att jag mår bra, jag känner mig fri och jag har ett eget liv! Och det känns skönt =)


Lite suddig och dålig egobild x) (Ser ni att jag har färgat håret - igen ;P)

Hittade denna låten och videon igår av en slump. Jag började gråta hysteriskt. Nej, jag skäms inte för det. Jag grät för att jag såg mig själv på ett nytt sätt.



"You had a lot of crooks tryna steal your heart
Never really had luck, couldn’t never figure out
How to love, how to love
You had a lot of moments that didn’t last forever
Now you in the corner tryna put it together
How to love, how to love