queentiara

Har ni märkt att jag inte har bloggat på ett tag? En vecka och tre dagar närmare bestämt.

Oavsett vilket så är det så i alla fall. Jag har verkligen inte haft tid alls att sätta mig och blogga. Det har varit så fullt upp de senaste veckorna, och kommer antagligen bli tills skolan tar slut och det blir sommarlov. (ååååh sommarlooooov.....) Så tro inte att jag kommer att förbättra mig. Inte än i alla fall, men håll ut. När jag väl har tid kommer orden flöda i oändlighet, som så många gånger förut. Och ja, jag kan väl slänga in nåt mobilinlägg någon gång ibland, om det är någon som undrar vad fasiken jag har för mig ;) för det är väl därför ni är här? :P

Aaanyway. Tänkte bara kika in och försöka att inte försumma bloggen helt. Här får ni kvällens facebook-inlägg:

Lång dag idag. Alma har varit på förskolan i 10 h och oj vad hon har saknat mig. Det märktes tydligt när vi var på väg hem och hon grät av flera olika anledningar. När vi kom hem frågade jag varför hon var ledsen, och hon fortsatte säga olika saker. "Ok, men ta ett djupt andetag och lugna ner dig lite..", "Nej mamma, vill inte!", "Vill du gråta en stund?", "Ja", och så fick hon sitta i min famn och gråta en stund. Det enda hon ville var ju att få vara i mammas famn en stund. Sen blev hon glad igen. Vi åt och kollade på sista Shrek-filmen innan hon somnade sött ♥





God natt med er!

I torsdags pratade jag med en klasskompis och vi insåg hur lite tid det är kvar på terminen och hur jävla mycket vi har kvar att göra. Jag blir stressad bara av att tänka på det, men jag kan inte låta stressen ta över. När jag blir för stressad tar det stopp. Jag struntar i allt - inte helt medvetet dock - tills det går över. Jag måste hitta ett bättre sätt att deala with it. Kaffe? Cig? Ipren?
Suck!

Och inte blir det bättre med skuldkänslorna av att vara tvungen att lämna Alma på förskolan 50 h/veckan. Jo, ni läste rätt. 50 timmar. Det är 10 h om dagen. Almas förskola är jättebra, både hon och jag älskar den. Problemet är jag, som förälder. Jag borde inte låta något annat ta så mycket mer tid än den jag får med henne. Jag ser ner på föräldrar som verkar värdera sitt arbete/skolarbete mer än sina barn. Jag vet att de antagligen inte gör det, men det ser så illa ut, och jag vet att det känns för barnet också att få så lite tid med sin förälder. Jag vill inte vara en av dem. Men jag tröstar mig med att det bara är resten av terminen (ca 5 veckor) och att jag får betydligt mycket mer tid med henne på sommarlovet. Jag längtar!

Jag nämnde i ett annat inlägg att jag har möblerat om. Jag har flyttat in min säng till Almas rum (det som förut var, och nu är sovrum), och jag flyttade även ut hennes leksaker till vardagsrummet. De fick inte plats i sovrummet, och dessutom blev det bättre att ha dem i vardagsrummet. Hon har inte lekt ensam på sitt rum när hon har haft det, inte en enda gång. När hon lekte där var jag alltid med och hon tyckte inte om att leka ensam. Men nu kan hon sitta nästan hur länge som helst i vardagsrummet och leka med sina leksaker.

Huvudanledningen till ommöbleringen var dock en helt annan. Vi har samsovit och ammat hela hennes liv, vilket jag fortfarande tycker är supermysigt och ser inga som helst nackdelar med det. Men nu har jag bestämt mig för att sluta. Jag är fortfarande osäker på vad det var som fick mig att ta beslutet. Kanske var det pressen från omgivningen, att hon är "för stor". Jag hoppas inte att det var det dock. Jag tror inte det heller, kanske en liten del, men mest tror jag att jag bara kände att det var dags. Och jag tror att jag behöver släppa taget om henne lite. Jag har varit/blivit väldigt överbeskyddande sedan allt som hände med hennes pappa hände. Jag rycker till i hela kroppen om någon säger eller gör något "fel" mot henne och tror att jag behöver beskydda henne mot dessa personer, som egentligen inte gör eller säger något som kan skada henne.
Jag säger alltid till henne att vara försiktig. Detta är dock inte helt negativt, jag började säga så i stället för att skrika "NEJ" så fort hon gjorde något "farligt". Men det har gått i överstyr, Jag säger "Var försiktig!" HELA TIDEN. Och jag har vetat om det, och försökt förstå och bearbeta det, och jag har insett att överbeskyddande beteende kan göra mer skada än beskydda. Så jag har insett att jag behöver släppa taget mer, visa henne att jag litar på att hon klarar av mer än jag har låtit henne "utsättas för". Det kanske låter krångligt, och för att ingen ska missuppfatta vill jag bara förtydliga att detta inte innebär att jag kommer att utsätta henne för faror (!), utan bara låta henne göra och klara mer på egen hand, utan att jag står som en skugga över henne.

Jag flyttade in min säng i sovrummet i söndags. Den står precis bredvid hennes, som en dubbelsäng, fast hennes säng är lite lägre, men ändå. Det är väldigt mysigt, förutom kartongerna som jag har ställt in, som stod i vardagsrummet förut (loppisgrejer) och lite oreda i bokhyllan som jag ska fixa sen... någon gång.
I alla fall så började jag redan i söndags med nya läggningsrutiner. Min tanke var att ge henne bröstmjölk i nappflaska. Det är mycket bättre än att byta ut amningen mot välling; bröstmjölken är både nyttigare, mer mättande och skonsammare mot tänderna. Första natten fick hon välling i alla fall, jag hade inte tillräckligt med mjölk för att fylla en hel nappflaska x) Hon drack vällingen medan jag läste en saga, sen släckte jag ner och satte på musik. Sen la jag mig i min säng, precis bredvid henne, med handen på henne. Hon protesterade några få gånger, men det gick bra. Hon somnade efter 1½ h. Jag var så stolt! På natten vaknade hon 3-4 gånger, och jag erbjöd henne bröstmjölk i nappflaska, men hon drack bara pyttelite, sen ville hon inte ha mer. Då insåg jag att hon ammar mest för närhetens skull, och att hon kanske inte behöver äta något på natten.

På måndagen, dagen efter första egen-säng/sluta-amma-nattningen, åkte vi till Malmö. Jag försökte natta henne likadant och det gick bra, men på natten ammade jag i alla fall eftersom att vi sov tillsammans i en soffa blev det svårare att låta bli. På tisdagen sov vi i säng, men då var jag jättetrött och somnade själv när jag nattade henne. Då ammade jag henne till sömns. Det fick blir lite undantag eftersom att vi var iväg, men jag tror att det var en bra sak ändå.
Det har i alla fall fortsatt bra sen vi kom tillbaka. Varje kväll tar det mindre tid att natta henne, jag har upptäckt att hon har börjat lära sig att somna om själv när hon vaknar till, vilket gör att hon sover längre utan att jag behöver komma in. Och därmed vaknar hon färre gånger på natten. Första natten vaknade hon 3-4 ggr, igår vaknade hon 2 gånger. Och jag vet inte ens om jag kan räkna med sista gången (4:de och 2:a) eftersom att klockan då är efter 5 när det är ljust + att vi stiger upp (läs: vaknar) kl 6 på vardagar. För någon kväll sedan provade jag att låta bli att ge henne välling/bröstmjölk, hon hade precis ätit kvällsmat och jag kunde inte pumpa ut så mycket bröstmjölk och ville inte fortsätta med vällingen. Det gick mycket bättre än jag trodde, hon somnade snabbare, och var fortfarande inte hungrig på natten. 
Jag är stolt över henne, att det har gått så bra. Och här får jag bara bevisat för mig själv att hon klarar mer än jag trodde. Ni vet, man inbillar sig att de är så små och att de behöver ditten och datten (vem fan under 50 säger "ditten och datten" xD), men så plötsligt står man där och måste inse att ens barn inte längre är en liten bebis som är totalt beroende av en. Hen klarar sig själv. Ok, inte helt själv, men ni fattar.

Men allt känns inte helt positivt. Sedan detta började har hon varit mycket ledsnare. Hon gråter när hon väl vaknar på natten, men hon verkar förstå när jag säger att hon inte får amma, jag säger att hon klarar så bra att sova i sin säng, och att jag är där precis bredvid och till slut somnar hon lugnt i alla fall. Fast jag är inte alltid så lugn, tålmodig och förstående. När jag är trött kan jag bli ett riktigt monster, och så sitter jag där och skriker på henne för att hon är ledsen. (MEN TYST NU DÅ OCH SOOOOV!!!) Jag hatar den sidan hos mig och jag kämpar verkligen för att få bort den. Den kanske inte försvinner helt, men jag kan inte stå för att jag skäller på mitt barn för att hen är ledsen. Jag vet hur det känns att inte bli tröstad när man egentligen behöver det, och jag vill inte att Alma ska känna så. Jag vill inte vara anledningen till att hon känner så. 
De senaste dagarna har hon varit ledsnare på dagarna också. Hon kan börja gråta för minsta lilla, och det är riktigt frustrerande. Jag är inte så förstående här heller. Problemet är ju egentligen att jag inte alltid vet varför hon blir arg eller ledsen. Jag vill att hon ska prata med mig. Sen tycker jag att det är bra att vara arg och ledsen då och då. Jag är mycket tillåtande när det gäller att visa känslor. Men ibland är det väldigt onödigt att skrika, gnälla och gråta. Ofta kan vi lösa saker genom att prata, och det vill jag att hon ska komma ihåg.

Kanske behöver jag kompensera med mer närhet på dagarna, nu när hon knappt får någon närhet på natten. Men jag tänker att kanske är det bara så att hon sörjer amningen. Det är nog inte meningen att något så bra som amning ska avslutas "smärtfritt". Och är det så, tycker jag att hon måste få tid på sig att sörja och sakna för att sedan gå vidare. Men ibland är det svårt att vara lugn och förstående, jag tappar lätt tålamodet när det händer om och om och om igen. Men tålamodet är något man måste jobba med, och det är något jag gör flera gånger dagligen. Jag pratar med Alma mycket, och förklarar att ibland när jag skriker på henne är det inte för att jag är arg på henne eller för att hon har gjort fel, utan för att jag är stressad eller trött, osv osv. En del tycker säkert att det är skitlöjligt att jag gör så, men det funkar jättebra för oss. Hon lär känna mig bättre och är så mycket mer förstående än de barn som jämt blir utskällda, ofta helt i onödan, och som aldrig får någon förklaring eller ursäkt för en förälders dumma beteende, för föräldrar gör också dumma saker. Det måste man kunna erkänna.

Som ni kanske märker har jag mycket blandade känslor kring detta. Jag både tycker att det känns bra och jobbigt. Men mest är det nog positivt i alla fall. Vi måste låta oss växa och gå vidare. Även om det känns svårt ibland.

Här kommer lite bilder :)


Jag och Linnéa borrade och skruvade upp hiss- och rullgardiner på alla mina fönster.


Idolbild på Linnea ^^ Vår motivering: We don't need men!


Alma och "Nea" kommer bra överens. Linnéa är barnskötare och har ganska bra hand med barn =)


Sovrummet. Måste även tillägga att Emma hjälpte till mycket med Alma också, när jag och Linnéa slet som djur med borrmaskiner och tunga möbler ;) Är så tacksam för deras hjälp!


Sliter som ett djur!


Vi hade kul iaf ^^


Emma och Alma i kaoset innan ommöbleringen. (Vet att det inte ser ut som att Emma passar Alma, men hon hade precis skaffat en "i-telefon" så hon var såklart nyfiken på den, men hon satt inte med den hela tiden. Lovar!)


Slutresultatet av vardagsrummet. (Panoramabild, så det är inte precis lika stort som det ser ut på bilden ^^)


Första natten i egen säng.


Så nära men ändå så långt bort.


Idag somnade hon på mindre än 10 min, fast jag nattade henne senare än vanligt. Jag är så stolt över henne. Förundrad över att hon har blivit så stor. Och stolt över mig själv. Jag är en bra mamma. Samtidigt undrar jag vad jag har gjort för att förtjäna en sån underbar dotter. Älskar henne över allt annat! <3

Tja!
Jag har varit iväg lite och haft några busy days.
I måndags åkte vi till Malmö. Det blev en sista-minuten-resa kan man säga. Mamma behövde flytthjälp.

Usch, jag är så hungrig att jag inte ens tänker skriva klart detta blogginlägg.

Här får ni en låt som jag lyssnar på just nu.



Tjatja! ;D

Tja!
Idag och i morgon börjar vi senare än vanligt, vet inte ens om jag har några lektioner i morgon, det får jag veta sen :P

Jag brukar lämna Alma på förskolan kl 7:30 varje dag, dels för dygnsrytmens skull och dels för att hon ska få frukost där varje dag. Det är både enklare, bättre för henne och billigare för mig ;)

Men jag har inte sovit så bra de senaste dagarna (nätterna) av uppenbara anledningar, så jag passade på att inte stressa upp i morse och tillät mig själv lite sovmorgon.

När vi väl kom fram till förskolan kl 9 insåg jag att sovmorgon inte längre har samma innebörd för mig nu som det hade för några år sedan.

Jag: Jag börjar lite senare idag och i morgon så jag passade på att ta lite sovmorgon.
Förskollärare: Jaså, har Alma också sovit länge då? (undrar för att veta hur det kommer att gå på vilan)
Jag: Nej då, hon vaknade tidigt som vanligt.
Förskollärare: Ja ja, men vad gör hon då när du sover? (obs, inte anklagande, utan mer undrande)
Jag: Ja du, hon klättrar lite på mig, ibland får hon tag på min mobil, leker med Pingu och så brukar hon springa efter katterna.
Förskollärare: Ja men då är det ju inte riktig sovmorgon?
Jag: Haha nej, jag sover ju inte egentligen, men jag ligger kvar och vilar lite ^^

Jag trodde liksom att det räknades som sovmorgon, sen kom jag ihåg tiden då jag sov till 12 när det var sovmorgon. Heh. Nu är det sovmorgon om jag får vakna kl 6:30 ligga vaken och vila och stiga upp så sent som kl 8.

Hm. Lyckos mig.



Hur länge får ni sova när ni har sovmorgon, och vad gör era barn då? (ni som har barn)
Ni som inte har barn, vad räknas som sovmorgon för er? =)

Känner mig inte alls motiverad att skriva här, samtidigt som jag känner att jag måste skriva av mig. Anledningen att jag inte vill skriva här är för att det är ganska personligt och let's face it, jag har ingen aning om vilka som läser min blogg. Den är ju öppen för hela världen. Jag menar, är det en främling som läser så är det lugnt, och är det någon som jag känner, som tycker om mig och bryr sig om mig, ja då är det också lugnt. Men tyvärr finns det ju folk här i världen som vill andra illa, som lever på andras missöden.

"som blir mätta på att andra blir hungrigare" - Kapten Röd.

Sanningen är att jag mår skit. Det är strul med Almas pappa och han har gått över gränsen för vad som är ok. Inte med Alma, som tur är, få inte förutfattade meningar. Jag kommer inte att berätta något. Jag är så rädd att fel person ska läsa och misstolka, vrida och vända, ja ni vet. Lär ju hända i alla fall, men jag vill kunna stå för vad jag skriver på min blogg, oavsett vem som läser, och jag känner inte att jag kan göra det om jag "hänger ut" någon, bara för att få ut min ilska för vad han har gjort.

Men jag är arg. Riktigt jävla förbannad. Emellanåt försvinner skiten (som när jag skrev senaste inlägget) men jag är i princip arg hela tiden. Jag är liksom spänd, på min vakt hela tiden. Inte för att jag är rädd, för det är jag tack och lov inte längre. Men jag går runt med vetskapen att vad som helst kan hända när som helst. Jag bara känner på mig att detta bara är början. Så jag är beredd. Och det tär på mig.

Det är inte bra att gå runt och vara arg jämt. Och det hjälper inte heller att jag har varit röksugen hela veckan. Man tänker liksom att det borde försvinna efter ett par dar. Men icke.

Ska jag vara fullständigt ärlig så är det inte så hemskt som det antagligen ser ut när jag skriver om det. Eller så vet jag inte själv vad som är "illa" och vad som är "äh" om ni fattar vad jag menar. Man jämför ju ofta med annat. Med andra människor och med andra situationer man själv har varit med om, som är och har varit Mycket Värre.

Jag hatar den jag har varit idag. Mest legat i sängen (delvis har det att göra med att jag fortfarande är lite förkyld, men mest för att jag pallar inte, vill bara gömma mig under ett täcke, eller åka långt, långt härifrån). Skriker och är dum. Jo, jag är dum. Stackars Alma, hon har varit så ledsen idag.

Det är inte rättvist att hon ska få se dessa delar av mig. Få människor har behövt se mig såhär, så varför ska hon behöva ta det? Nej, det är fel att ta ut en ilska mot någon som inte har med det att göra. Dumma dumma mig.

Å andra sidan tycker jag att det är bra att hon får se alla mina sidor, hon får lära känna mig ordentligt, och förstå alla känslor. Hon vet när jag är arg, när jag är ledsen, när jag är stressad och när jag är glad. Hon vet att jag skriker när jag är arg, orolig och stressad, och hon vet att det aldrig är hennes fel att jag skriker. Jag är alltid noga med att förklara det för henne.

Och hon är så förstående, min lilla två-åring.

Idag när vi skulle äta hade jag en skål med varm soppa i handen, och jag skulle blanda och blåsa så att Alma kunde äta det. Men Alma var hungrig, otålig och ville göra det själv. Och jag har varit så borta idag så jag märkte inte när hon sa att hon ville och sträckte sig fram mot skålen och fick mig att tappa greppet så att hälften av soppan flög ut över golvet. Och jag vet inte vad som hände, men jag skrek, jag röt till ordentligt. Tills jag till slut kom på mig själv. Vad fan skriker jag för? Jag har hela tiden den där tanken i huvudet som gör mig så arg och lättirriterad, och samtidigt visste jag att soppan var så varm att hon kunde bränna sig om hon fick den på sig, så jag skrek som en galning. Efteråt tog jag upp henne i famnen och höll om henne. Hon sa "mamma arg", och jag fick då förklara att jag inte var arg, utan att jag var så rädd om henne och att jag var orolig att hon skulle bränna sig, och att det inte var meningen att skrika på henne.
Men jag känner mig så dum. Min älskling förtjänar inte att ha en arg mamma, för visst var jag arg, jag har varit det hela dagen. Skiten gör att jag inte kan sova i lugn och ro. Jag är trött, men här sitter jag i sängen och lyssnar efter bilar och människor utanför mitt fönster. "Snart händer det", tänker jag, trots att antagligen inget kommer hända ikväll. Inget har hänt idag, och det är ju bra, ändå gör det mig ännu mer orolig. Händer det inte förr så händer det senare, och det är väntan som är jobbig, och just det att jag inte har någon aning om vad det är jag väntar på.

Meanwhile får jag försöka ta mig i kragen, se till att få saker gjorda och se till att allt blir bra för oss. Man kan inte leva såhär, och snart går det väl över. Jag bara önskar att det kunde gå snabbare och att det var enklare.

Tja!
Jag känner mig på topp! Så jävla glad! Så jävla stark i sinnet!
Vet inte vad det är, men jag bara mår så jävla bra!

Fick ett samtal från min spanskalärare, hen hade ett trevligt besked. Jag fick MVG i Spanska steg 4. Så jävla gött!

Jag har fyndat, ett par stövlar till Alma och två par gardiner till mitt vardagsrum.


Alma älskar "Tige, Balla Buh!" (=Tiger, Nalle Puh), så jag tror att hon blir glad för dem =)

Det regnar och jag var väldigt sen till min första och enda lektion idag, ändå kunde jag inte sluta tankesjunga:

"Hej, här e Pippi,
Pippi de e jag!
Jag bjuder alla på kalas.
Hej, här e Pippi,
Pippi, hipp hurra!
En sån underbar dag!"

På repeat i mitt huvud.

Idag har jag full tupp. Har redan handlat blöjor, toapapper och frukost. Kattbiten var stängt (de har den bästa kattsanden, har dessutom rabattkuponger på kattmat som man bara kan köpa där), men jag ska dit sen samtidigt som jag ska skicka några paket.
Har dessutom tvättstugan, en del disk och lite annat städ att hålla på med.

Tur att jag är på topp! Hinner jag, kanske jag går ut och springer en runda. Jo, jag har faktiskt lust med det ;D

Pözz

Tja!
Har ju varit iväg ett tag.. Vi sov hos Stina och Teddy 2 nätter, har haft långa skoldagar, Alma har inte varit hos sin pappa, vilket hon skulle ha varit två dagar denna veckan än så länge..
Igår åkte vi hem till Danilo och Patricia. (De måste vara världens underbaraste människor, åtminstone de underbaraste människorna som jag har träffat i mitt liv..)
Vi kom hem sent, jag tvingade mig att läsa min engelskabok, hade typ 1/3 kvar, men orkade inte läsa så mycket. Somnade.
Stressade i morse. Kom ungefär 10 min för sent.
Jobbade som fan på bannern som ska animeras.
Tog emot några onödiga mobbning-lika kommentarer från klasskamrater. Kastade dem i soporna (kommentarerna alltså, inte klasskamraterna...), fortsatte jobba, kände mig asstolt över mig själv. Sa "I'm so AWESOME!" minst 10 gånger.
Åt lunch på Subway.
Fick reda på att det sedan var 20 min i stället för 60 kvar till engelskalektionen och bokredovisningen. Fick panik. Läste bok på toaletten. Läste inte klart. Slapp redovisa bok.
Fick reda på att Almas pappa inte kunde hämta henne.
Tankeomställare.
Slutade tidigare.
Hämtade Alma.
Busade halva vägen hem, halvbråkade resten av vägen hem.
Glada när vi kom hem.
Alma tittade på film. Alma badade. Jag läste böcker för Alma. Sen nattade jag henne ovanligt länge. Tänker att jag måste få upp de där rullgardinerna som jag köpte..

Saknade att blogga, men hade inget bättre att blogga om.

Kanske en annan dag.

Natti!

Jag älskar denna dagen!

Jag skrev klart hemtentan!!!

Nu ska jag jobba röven av mig på Ljudmedier.

Sen ska jag få mina vägglöss brutalt mördade.

Sen ska jag kolla på en lägenhet som jag hoppas hoppas hoppas att jag får.


Hoppas att eran dag blir lika awesome!

Puss :D

Tja!

Inatt har vi sovit hos min moster och hennes pappa; Stina och Teddy. Anticimex kommer hem till mig idag så jag var tvungen att tvätta alla sängkläder och ställa sängen på sidan, needless to say att vi inte kunde sova hemma inatt, efter saneringen får barn under 2 år och husdjur inte vara där på 24 h. Katterna får vara ute, det klarar dem och jag ställer ut mat på gården (håller tummarna för att det slutar snöa!), och jag och Alma sover hos Stina och Teddy igen.

Från där de bor behöver man ta två bussar för att komma till Almas förskola, den första går två ggr i timmen, den andra går var tionde minut. För att komma i tid både till frukosten på förskolan och till skolan fick vi stiga upp extra tidigt. Men det gick bra, Alma var ovanligt tidig och jag kom precis i tid, trots gnäll och stress innan vi preciis hann ta bussen.

I alla fall, jag var i tid, något som inte händer varje dag, tyvärr. Kommer fram till dörren och ser en liten grön post-it: "Pedagogiskt Ledarskap - lektionen inställd pga sjukdom!".

...

Nästa lektion börjar kl 11.

Jag hade kunnat sitta i soffan med min älskade dotter och ha en fridfull frukost framför tv:n (tv är lyx för oss, så man får ju passa på ;P), i stället för att stressa på henne kläderna och springa till bussen.
Nåväl. Det blir bättre i morgon, då börjar jag kl 11 med :P

Nu tänkte jag springa upp till personalrummet och lämna min lunch i deras kylskåp, och sen ska jag sätta mig och skriva min hemtenta. Fan vad underbart om den blir klar. Då kommer jag inte längre gnälla över min icke-sovmorgon.



Hörs!

Det har varit en riktig pissdag idag.

Jag orkar inte ens tänka på varför, men det är mest pga en person och dennes handlingar. Det kommer bli bättre, det ska jag se till. Mina skitmottagardagar är slut.

Nu ska jag springa ner i tvättstugan och hämta mina sängkläder.

I morgon blir en bra dag. Vi håller tummarna för det =)

Tja!
Vilken dryyg dag det är! Jättedryg!

Jag har legat i sängen hela dagen. Alma har tittat på film och varvat med att komma och lägga sig hos mig och låtsas att hon skulle sova. När det sedan blev dags att sova på riktigt vägrade hon somna, så det tog två timmar. Hon somnade kl 13, och hennes pappa kommer om 10 minuter för att hämta henne. Lyckat...

Allt e bajs, har inget ork i kroppen och är förjävligt irriterad på vägglössen. Jo, vi har vägglöss. De kom hit förra året, liftade med Abbes säng. Antar att de hade hört talas om mitt Kungliga blod. (höhö)

Jag är känslig mot bett; myggbett, getingstick, vägglusbett osv osv. Fick märken direkt som kliade och kliade och växte och blev stora som Mount Everest. Ringde hit Anticimex. Det blev bra ett tag, men efter ett par månader kom dem tillbaka. Ringde Anicimex igen. Det blev bra igen. Och nu, nästan ett år senare kom de fram igen. Det är nämligen så att vägglöss är extremt svåra att bli av med, och tydligen så kan de leva uten föda (blod) i fleeeera månader. Det är hemskt! Så nu är mina ben sönderkliade, och odjuren är på mig varenda natt, så jag är pissed förbannad på det. Får ringa anticimex igen och denna gången ska dem fanimej dö! Vägglössen alltså...

Suck.

För övrigt kan jag berätta att jag har läst. På engelska. Nästa vecka ska boken vara utläst. Jag läste "Watermelon", den handlar om en kvinna som får barn, och när hon ligger på BB så kommer barnets pappa å ba: "Jag har träffat nån annan", så ba lämnar han henne och bebisen för deras granne. Awkward. I alla fall så flyttar hon hem till sina föräldrar i en annan stad och så händer det grejer. Eller ja, jag antar att det gör det. Jag läste 100 sidor innan jag insåg (i förrgår) att boken innehåller 500 sidor och pytteliten text, och att jag aldrig skulle hinna läsa ut den till torsdag. Så igår lånade jag en ny bok; "A brothers journal - surviving a childhood of abuse". Ni har antagligen hört talas om "Pojken som kallades Det" (om inte, spring till biblioteket och läs den. NU!). Denna är hans ("Det"s) brors version, han som fick "Det"s plats efter att han blev omplacerad.
Jag har nog läst en tredjedel redan, och jag började läsa den igårkväll.

Jag har så mkt att göra, Alma vaknade och sitter här och gnäller, hennes pappa kommer snart, jag måste städa, tvätta och duscha för jag stinker svett. Jag är inte på så bra humör, men jag måste verkligen pusha mig själv idag.

Hejaramsor i kommentarsfältet är mycket välkomna ;)

Tja!
Nu är jag hemma. Alma är hos sin pappa. Skönt att slippa stressa efter skolan.
Nu ska jag städa lite.

Skulle bara berätta att jag inte fick tillbaks provet idag, men jag sa till min lärare att jag faktiskt hade lovat mina bloggläsare att visa resultatet så han skulle försöka rätta det till i morgon ;) hehe

PS. Rubriken har inget med inlägget att göra, jag lyssnar på Krossa alla fönster.


Och där fick ni en bild på mig när jag provar min påsk/blivande sommarklänning. Check out that ass! ;D (OBS icke obligatoriskt. Att kolla in assen asså.) (Hahah nu fick plötsligt rubriken något med inlägget att göra xD)

Bye(s)

Tja!
Jag har precis tenterat av Spanska, steg 4.
Hade inte övat ett piss - smart drag. Inget jag rekommenderar. Det gick bra i alla fall, för jag är helt jävla awesome (att jag kan flytande spanska har aaaabsolut iiiinget med saken att göra, lovar ;P). Förväntar mig ett MVG. Fast jag får inget betyg förrän jag har lämnat tillbaks boken (som jag inte ens behövde..), så jag får lämna tillbaks boken först, men SEN får jag ett MVG. ¡Lo prometo! (Det betyder "Jag lovar!" på spanska..)

I övrigt har jag spenderat dagen med att försöka lära mig hur man animerar i flash. Det har gått sådär, slutade med att jag satte mig och organiserade upp hela arbetet, och visst har jag lärt mig en del, börjar i alla fall fatta hur det funkar. Ska sitta hela dagen i morgon (dvs efter min enda lektion fr 8-9 och efter mötet på fam.rätten, tills det är dags att hämta Alma från förskolan) och komma igång ordentligt.

Jag är hungrig. Jag är gammal nu serrni, så jag får inte gratis skolmat längre. Det suger. Och jag betalar fan inte 1000 kr/mån för slaskig skolmat. Det är en sak när det är gratis, då slänger jag tacksamt i mig så mycket som får plats i min magsäck, för att jag är en jävla fattiglapp, men för 40 kr kan jag få något som är både nyttigare och godare. Fan, jag lagar hellre mat själv i så fall.
Just nu har jag lite svårigheter att få det att gå ihop med ekonomin, men nästa månad är jag beredd. No unnecessary expences (OMG I hope i spelled that right..)!!!

Om två minuter har jag engelska, då ska jag få reda på vad jag fick för resultat på provet som jag gjorde precis innan lovet. Jag gissar VG.

MMS:ar resultatet för jag vet att ni är sååååå intresserade av att veta det, eller hur? Eller Hur!!!? ;D

Pözz på er! Hörs =)

Nu är jag här igen. Den senaste veckan har varit full.
Full av förväntan.
Full av överraskningar.
Full av kärlek.
Full av familj.
Full av mat.
Osv osv osv.

Förra torsdagen (egentligen fredagen, för vi kom inte fram till Malmö förrän efter 12 på natten..) träffade jag min syster för första gången på 5 år. 5 ÅR!!!
Det är helt sjukt. Finner fortfarande inga ord för det..

Jag stannade i Malmö hela helgen och halva veckan. I onsdags åkte vi alla fyra; jag, dotter, mamma och syster, till Karlskrona, och här har vi varit sedan dess. Och dagarna här har varit fullspäckade.

I torsdags skulle vi till polisstationen för att fixa Jennifers (det är alltså min syster) pass. Det gick inte. Däremot blev vi hembjudna till min moster Angelica för att fika lite. Jennifer fick träffa våra kusiner, varav en av dem hon inte tidigare hade träffat, den andra var bebis när vi åkte till El Salvador.
På kvällen bjöd vi hem Stina och Teddy på middag (fast Teddy köpte middan, så egentligen var det väl han som bjöd..). Det blev Fiskpinnar och Spenat med Potatis och Ägg. Jennifers önskemål: "Jag har inte ätit fiskpinnar på 8 år!" (hon har fått för sig att hon har varit i El Salvador i 8 år, fast egentligen är det "bara" 7).

I fredags firade vi påsk, eftersom att delar av familjen skulle fira på andra håll på lördagen. Vi var hemma hos min mormor där hela familjen samlades.

I lördags var Alma hos sin pappa så jag passade på att försöka plugga, Jennifer hängde med Stina och Teddy till Teddys mamma (Stinas farmor) och mamma och Per gömde sig i Almas rum för att jag skulle få plugga i lugn och ro. Det blev inget plugg, men däremot sökte jag sommarjobb och möblerade om i vardagsrummet.

I söndags var det födelsedagskalas. Min lilla kusin (hon som inte hade träffat Jennifer förut) fyller 5 år på torsdag. Återigen samlades hela familjen, fast hos min moster denna gång.

Idag, måndag, åkte vi ut till landet, alltså skogen, till mammas svärföräldrar.

Och ikväll, en halvtimme efter att vi hade kommit hem, tog mamma och Jennifer sitt pick och pack och drog. Till Malmö.

Jennifer ska bo hos mamma, som flyttar till Lund efter sommaren. Under sommaren kommer Jennifer att bo hos mig, och innan sommaren bor de i Malmö hos mamma eftersom att de behöver förbereda folkbokföring, skola och grejer. Det är en del som ska göras nu.

Jag och Alma tittade på "Hjälp, jag är en fisk!" när de hade åkt. Alma tyckte att den var läskig.
Nu har hon somnat, och jag upptäckte att nu har jag tid att blogga ^^
Så nu är jag tillbaka, och jag kommer att berätta lite mer ingående om allt. Men inte nu. Nu måste jag förebereda mig inför skolan i morgon, och sen ska jag faktiskt titta på Desperate Housewives.



Vi hörs!

Jag tror inte att jag kommer blogga på ett tag...
Eventuellt skickar jag in bilder i massor.
Bilder på min syster...

För er som inte vet någonting om min syster kan jag berätta att vi inte har träffats på 5 år. För 5 år sedan lämnade jag El Salvador, men hon stannade kvar. Och nu plötsligt är hon här. Inte här hos mig nu, hon är hos mamma i Malmö. Men jag åker dit så fort jag kan. Sen kommer vi tillbaka till Karlskrona nästa vecka för att fira påsk.

Det är helt otroligt. Jag kan knappt ens tro det själv, och jag tror inte att känslorna har hunnit ifatt mig än.

Kl 17:15 idag fick jag ett logginlägg på min vägg på fb, av Jennifer. Hon skrev att hon var i Stockholm och skulle flyga till Malmö.
Kl 20:39 fick jag ett sms av en främling: "Jag är här i Malmö vi utgången nu. Jag lånade en mobil. Kom. Jennifer.". Jag ringde upp efter att ha pratat med mamma för att säga att hon skulle ta flygbussen till centralstationen där mamma skulle möta upp henne.
Kl 22:00 ringde jag till mamma, då hade de precis kommit innanför dörren. Jag pratade en stund med mamma, sen pratade jag med Jennifer. Plötsligt börjar jag skratta och gråta på samma gång.

Nu är det på riktigt. Nu är det inte ett rykte eller en lögn. Jag pratade med henne i mammas mobil. Hon är där på riktigt.

Och i morgon (jag klarar nog inte av att vänta till övermorgon) åker jag till Malmö. I morgon måste jag gå till skolan, men på fredag har jag bara en lektion som inte är jätteviktig. Så jag åker nog i morgon kväll. Sen tänker jag inte bry mig om något annat än Jennifer, Alma, mamma och mig själv.

Men bli inte ledsna. Jag kommer tillbaka =)