På strandjakt i vabruari

Godnattens!
Hoppas allt är bra med er. Förmodligen ligger ni och sover. Om så är fallet får jag väl säga God morgon och hoppas ni får en härlig torsdag! Och kan ni inte sova (Angelica) föreslår jag att ni kollar HÄR. (Har seriöst suttit och klickat vidare i... ja jag vet inte hur länge, men blir bara gladare och gladare för varje klick. typ)
 
Aaaanyways
 
Jag vabbar. No shit!? Alla föräldrar som vabbar just nu räck upp en hand. Tänkte väl det... (och du som inte räcker upp handen, vänta bara...)
 
Jag är så trött på det nu. Alma har varit sjuk i tre olika omgångar på mindre än en månad. HUR är det ens möjligt!? Och för varje omgång blir det värre. Det börjar med lite feber, inget mer, bara feber liksom. Sen slår det till ordentligt, magsjuka. Tack och lov räckte det med en kräkning och febern var över efter bara ett par dagar. Så lutar man sig bakåt och tänker att phew, nu är det över. 
NEJ!
I förrgår när jag kom hem (Teddy och Stina hämtade Alma) berättade Alma att "*kompis på förskolan* är förkyld, och det är jag också. *Hosthost-detlåtersomattjagtapparandan-host*". Iiiingen fara, tänker optimisten i mig, det är baaara en liten förkylning, det går ööööver....
NEJ!
Igår när jag hämtade henne på förskolan kände jag att hon var varm. Iiiiiingen faaaara, det är bara för att hon har sprungit och lekt juuuuu.....
NEJ!
Kommer hem och märker att hon inte riktigt är sig själv. (Har nästan glömt bort vem "sig själv" är efter alla de här feberperioderna.) Tar tempen. 38.0. Here we go again.
 
Vanligtvis går temperaturen ner under natten, men hon var varm och hostig hela natten och febern har hållt sig hela dagen. Som tur är har jag hunnit med att göra det mesta i skolan, men idag fick jag reda på att redovisningen som min grupp ska göra i morgon är examinationsgrundande. Vilket betyder att om jag inte kommer dit blir jag tvungen att göra den ensam vid examinationstillfälle 2. Har letat barnvakt hela kvällen, men ingen kunde så det får bli som det blir. Lika bra jag vänjer mig. Det är så här det är att vara ensamstående och studerande småbarnsförälder.
 
Turligt nog är jag inte helt värdelös för skolarbetet trots att jag blir tvungen att vara hemma. Vi håller på att göra en film just nu, och eftersom att det bara verkar finnas en skabbig badstrand i Karlshamn fick jag gå på strandjakt i Karlskrona. Vi ska alltså filma på stranden. Så jag dammade av den gamla vagnen och stoppade ner min gnälliga febriga trollunge och så letade vi fin badstrand.
 
 
Det gick ju bra och så, vi var ute hela förmiddagen och när vi kom hem kollade vi på film och drack varm choklad. Just då kände jag att det suger inte helt att vabba... 
 
Fast hörni, det här med promenader och sånt. Jag fattar inte. Jag har bara fått höra hur uppiggande och uppfriskande det är att promenera i timmar. Jag fattar inte grejen. Asså visst, bilderna ovan är jättefina, men jag blev bara trött och fick huvudvärk av det. Jag somnade seriöst ett par timmar på eftermiddagen. Det har typ inte hänt sen jag var 16 år. (Graviditetstiden räknas inte.)
 
Ah jag vet, jag låter sjukt bitter. Men såhär ser mitt liv ut just nu. 
Undrar ni fortfarande varför jag inte bloggar så mycket längre? ;)

Alma 4 år

Postat på facebook onsdag 5 februari:
 
Vet ni att för exakt 4 år sedan spenderade jag dagen med mamma. Hon kom hem till mig för att låna datorn, och trots att jag hade tänkt städa innan slutade det med att vi städade tillsammans. Därefter skulle vi hem till henne och jag skulle sova över där. Det var en vecka kvar till BF och innan vi skulle gå frågade mamma om jag hade packat BB-väskan än. Det hade jag såklart inte, det var ju låååångt kvar tills bebisen skulle födas. "Nej, det kan hända när som helst" sa hon och väskan blev packad. Redan på bussen började förvärkarna, fast det var så svagt då att jag inte vågade hoppas att det var mer än bara en tillfällig sammandragning. 
Innan vi somnade, ungefär vid den här tiden, skrev jag en liten lista på flicknamn, trots att jag redan hade bestämt mig för Alma Maria Luna för längesen. Fast det var ju hemligt, och jag tänkte att jag kanske skulle ändra mig när hon kom ut. Vi diskuterade Aisha, Lucia och Alice innan vi somnade. Den natten vaknade jag exakt en gång i timmen. Och varje gång log jag och tänkte "i morgon kommer hon!".
 
Postat på facebook torsdag 6 februari:
 
Den 6:e februari 2010 vaknade jag hemma hos mamma. Jag hade vaknat 1 gång i timmen hela natten och på morgonen var det 7 minuter mellan förvärkarna. Men jag hade inte tid att vara trött, för jag var så spänd och förväntansfull. "Idag ska jag föda barn" sa jag glatt till mamma när hon vaknade. Jag skulle ha gått på bio med Angelica och kusinerna, men det fick vi ställa in. I stället väntade jag hela dagen på att värkarna skulle komma oftare. På kvällen fick jag nog, så vi ringde till Teddy och åkte till förlossningen. Vid den tiden hade jag knappt ens ont, men då visste jag ju inte hur ont det skulle göra när det var dags. På förlossningen berättade barnmorskan att jag bara var öppen 1 cm så vi fick åka hem igen. Väl hemma blev smärtan värre. Mamma kollade på melodifestivalen och jag badade - fast det hjälpte inte. Sen försökte jag sova men det gick inte så bra. Kl 12 på natten fick jag nog av smärtan så vi åkte in igen. Jag var fortfarande öppen 1 cm, men jag fick smärtstillande och åkte hem för att få lite sömn.
 
Postat på facebook idag, fredag 7 februari:
 
Efter andra rundan till förlossningen kunde jag tack vare värktabletterna sova några timmar. Kl 3 på natten vaknade jag dock av smärtan igen. "Fan, tabletterna har slutat fungera" tänkte jag. Jag väckte mamma många gånger, gick på toaletten hur många gånger som helst och tog tiden mellan värkarna. fortfarande 7 minuter, och jag hann alltid precis somna innan nästa värk satte igång. Fick inte nån mer sömn än ca 1 minut var 7:de minut den natten och morgonen. Någon gång under förmiddagen gick proppen och jag började blöda. Visste inte hur mycket som var normalt, så jag ringde till förlossningen och kollade läget. BM tyckte att jag nog kunde stanna hemma ett tag till. Sen dog telefonen och försvann, antagligen mellan soffkuddarna, men där hade inte jag möjlighet att leta just då. Efter ett tag ringer BM upp mamma, hon hade försökt ringa tillbaka till mig, och därefter fick hon leta ett tag innan hon hittade mammas nummer. "Det är nog bäst att du kommer in i alla fall". Ringde Teddy, klädde på mig så fort jag kunde (alltså vääldigt sakta). Precis innan vi skulle gå behövde jag bara gå på toa en sista gången, och just då gick vattnet. Bilresan till förlossningen kändes lång och smärtsam. Värkarna kom med 3 minuters mellanrum och Teddy skämtade så att jag skrattade och grät (pga smärtan av att skratta...).

Väl på förlossningen gick allt väldigt snabbt. Barnmorskan konstaterade förvånat att jag var 8 cm öppen, fick lägga mig i förlossningsrummet nästan på en gång. Några lustgasandetag och jag var borta. Luddiga minnen, mamma som matar mig med macka och saft, känslan av att nästan spy, ville somna, insikten av att jag snart skulle ha en bebis, ville somna, snurrig, tryckte sönder mammas hand. Och till slut ser jag en liten liten bebis i barnmorskans händer. Hela världen stannar. Kommer aldrig glömma just det ögonblicket. Jag fick henne i min famn. Hon höll hårt i min tumme. (Och kissade på mig. "Vad bra, då vet vi att det fungerar som det ska!" - BM)

_______________________________________________________________

För 4 år sedan somnade jag med min dotter i famnen. Lyckligare än någonsin och fylld av villkorslös kärlek. Är så tacksam över varenda dag som jag har fått spendera med mitt hjärta. Tiden har gått så fort och ibland så förstår jag inte vad som hände mellan den dagen och idag, och även om jag saknar min bebis ibland skulle jag inte vilja gå tillbaka. Det kan vara jobbigt att se henne växa så fort, men samtidigt är det så fantastiskt att se vilken underbar liten människa hon är. Och jag är så stolt, varenda dag. Alma Maria Luna, jag älskar dig otroligt mycket! ♥

 Första officiella bilden på Alma, bara några timmar gammal. För nästan exakt 4 år sedan <3
 
Idag fyllde min dotter alltså 4 år. Vi har haft en lugn och mysig dag. Fick väcka henne tidigt dock eftersom att jag var tvungen att gå till skolan ett par timmar på förmiddagen. Men oavsett hur tidigt man måste gå upp får man inte strunta i födelsedagsrutinen. Så självklart sjöng jag för henne och hon fick öppna sina presenter. 
 
 
Därefter fick vi skynda till förskolan. Alma fick fira med sina kompisar och var glad att jag hämtade henne tidigare än vanligt. Hon hade beställt tacos och mamma kom och hälsade på :)
 
 
Och när det var dags att sova somnade hon i min famn. Precis som hon gjorde den första kvällen i sitt liv. ♥

Tvättstugan, Pretty Little Liars och Radioapan

Tjaa.
 
Det är söndag. Varför är söndagar alltid så tråkiga? Eller ja, allt blir väl vad man gör det till, men ändå x)
 
Hade tvättstugan igårkväll och fortsatte tvätta i förmiddags, så nu är allt rent; tvättat och vikt. Dock fattas det att läggas in i garderoberna. Jag och Alma har suttit vid varsin dator x) Haha, jag köpte min mosters gamla dator som inte är så jättebra, för en billig peng så att Alma kan titta på sina filmer, lyssna på sin musik och spela Anki & Pytte-spelet. Vill helst inte att hon använder min sprillans nya dyra dator som jag behöver till skolarbetet ^^ Hade förresten en intressant diskussion om det där med små barn och teknikprylar på fb. Vad tycker ni om treåringar som har egna datorer och iPads
 
Tänkte att jag skulle börja fortsätta kolla på Pretty Little Liars, hade koll på det i början av veckan, men jag tycker att det är så drygt att behöva vänta en hel vecka för att se nästa avsnitt, så jag slutade. Så nu tänkte jag komma ifatt, men kunde inte komma ihåg hur långt jag kom. Trodde att jag bara hade sett typ 2 avsnitt av senaste säsongen, men det visade sig att jag hade sett 8 xD så jag fick kolla på början av varje avsnitt för att veta säkert. Känner mig som en dålig serienörd som inte har koll x) haha
 
 
 
Alma sitter.. eh jag menar står... i sängen bredvid mig och spelar Radioapan på min mobil och dansar. Det är en jättebra app för barn i hennes ålder. De brukar spela det på iPad:en som de har på förskolan, så Alma bad mig ladda ner det på mobilen med. Har ni några andra tips på bra barnappar? Helst såna som är gratis... ^^
 
Men! Man kan inte sitta inne och glo hela dagen. Alma föreslog i morse att vi skulle gå till några lekparker, jag tyckte att det var en bra idé. Jag är så dålig på att hitta på saker ibland. Men nu så! Nu går vi ut :D
 
 

Att respektera och uppmuntra mitt barn att prata om sina känslor är ett av de bästa valen jag har gjort som förälder

Innan jag blev förälder trodde jag aldrig att det kunde vara så viktigt att uppmärksamma olika känslor. För mig har det varit tabu att visa mig ledsen och sårbar eller prata om mina känslor (och jag tycker fortfarande att det är jobbigt..). När jag var liten och började gråta för något blev jag alltid tillsagd att "sluta skrika" eller gå in på mitt rum. Jag blev sällan tröstad eller uppmuntrad att prata om varför jag var ledsen eller arg. Innan jag själv blev mamma tyckte jag inte att det var något konstigt med det. För mig var det normalt.
 
Sen fick jag Alma, och jag kommer klart och tydligt ihåg ett tillfälle när Alma var bebis och vi var och hälsade på hos en familj som står mig nära. Alma hade varit glad hela dagen, men när vi var där började hon gnälla till lite. Av ren vana sa jag till henne att sluta vara så fjantig. Pappan i familjen reagerade på detta och bad mig att inte säga så till henne, vilket fick mig att tänka efter. Varför sa jag så egentligen? Och främst, vad skulle det få för konsekvenser om jag fortsatte säga så? Just då var hon bara en liten bebis och hade inte direkt kunnat prata om varför hon gnällde, men jag kände ändå att det var dumt att jag sa så till henne. Det är egentligen ganska respektlöst, oavsett ålder. Efter det tillfället har jag läst bl.a. Petra Krantz Lindgrens blogg, både hon och familjen som reagerade över hur jag uttryckte mig, har fått mig att tänka väldigt mycket på det här hur man bemöter barn.
 
Jag har kommit fram till att många är väldigt respektlösa mot barn, utan att riktigt tänka efter hur det kan påverka dem. Ofta när barn gråter eller skriker; är arga eller ledsna, ignorerar många beteendet och försöker distrahera barnet att bli glad i stället. "Det är väl inget" tänker ni säkert nu, men jag tycker faktiskt att det är respektlöst. Man respekterar inte barnets känslor och samtidigt visar man att man inte bryr sig om hur barnet känner sig. Samtidigt vill man ju inte att ens barn ska må dåligt, och då är det ofta enklare att försöka vifta bort problemet och se barnet bli glad över något annat i stället. Men vad lär sig barnet av det? Jag gissar att hen lär sig att dölja sina känslor och inte prata om det som får hen att må dåligt. 
 
Jag har lärt mig att visa respekt för Alma oavsett om hon är glad, arg eller ledsen. Är hon arg eller ledsen brukar jag be henne prata om det, och hon har lärt sig att förklara hur hon känner sig och varför. Detta gör att det är så mycket enklare för mig att förstå henne. Det är inte alltid man kan göra något åt problemet; det som gör henne arg eller ledsen, men jag tycker ändå att det är viktigt att bekräfta de känslorna. Ibland har hon svårt att förklara hur hon känner sig och varför, eller så glömmer hon bara att hon kan prata med mig och gnäller i stället. Då blir jag mest irriterad. Gnäll är ett skitjobbigt ljud, och det hjälper varken mig eller henne om hon bara gnäller. Så jag försöker alltid få henne att prata om vad som är fel.
 
 
Alma har varit sjuk hela lovet, och har därför fått sova hos mig. Men nu är hon frisk och i morgon ska vi tillbaks till skola och förskola och jag längtar efter att gå tillbaka till de vanliga rutinerna. Så idag bestämde jag att Alma skulle sova i sin säng igen. Det var inga problem, Alma borstade tänderna, tog på sig pyjamasen, bestämde vilka gosedjur som skulle sova var och la sig. Sen läste jag en bok. Efter det brukar jag sätta igång vaggvisor och sitta bredvid sängen tills hon har somnat. Idag bestämde jag mig för att försöka låta henne somna ensam i rummet och förklarade för henne att jag skulle sätta igång vaggvisorna och sedan gå ut för att komma och kolla till henne då och då. Inga protester. Jag gick ut, och efter en stund kom hon efter. "Mamma, jag vill tända nattlampan". Så jag gick tillbaka, tände nattlampan, och gick ut igen. Efter en stund ropade hon på mig och sa att hon ville att jag skulle vara hos henne tills hon somnade. Jag förklarade att jag skulle vara i vardagsrummet och kolla till henne då och då, och att hon hade gosedjuren, nattlampan och vaggvisorna. Hon la sig ner igen och blundade, och jag gick ut igen. Efter en stund till kom hon till mig och sa, med gråt i rösten: "Mamma, jag blir ledsen när du inte sitter hos mig"
 
Självklart gick jag och satte mig hos henne, och hon somnade på bara ett par minuter. Hade hon inte förklarat att det gjorde henne ledsen hade jag antagligen inte agerat på samma sätt. Och just när hon sa detta kände jag att det var så skönt att jag har uppmuntrat henne att prata om hur hon mår och varför. 
 
"Tack för att du förklarade att du var ledsen, gumman. Det gör det så mycket enklare för mig att hjälpa dig när du hjälper mig så."
 

Äntligen är våren här!!!

Och det har jag och Alma firat genom att bygga en snöprinsessa, och leka i snön! :D
 
På bakgården låg ett tjockt lager snö, minst 15 cm tjockt ^^
 
Så vi plockade ihop lite krimskrams och begav oss ut i det ljuvliga vårvädret...
 
 
Vi började med att bygga en snöprinsessa!
 
Vi blev så nöjda! :D
 
Sen gjorde Alma en snöängel...
 
Jag fick med göra en! x) (fotograf: Alma) Önskar att jag hade en overall....
 
Här ligger våra vackra snöänglar, min stora till vänster, och Almas lilla längst bort i hörnet, ser ni? x)
 
Pulkan hade vi också med oss ut, fast vi åkte inte i nån backe, utan jag sprang och drog Alma i den några varv på gården xD
 
Jag har varit hemma med Alma igår och idag för att hon har varit febrig. Men som vanligt med henne så hamnar hon sällan över 38 grader, utan ligger oftast runt 37,5 och blir varken bättre eller sämre. Samtidigt kan det komma upp i 38 (vilket det gjorde i förrgår), och hon är ändå pigg och glad för det mesta. Jag trodde att hon var bättre nu, för hon har varit jättepigg hela dagen, och inte haft högre temperatur än 37,4 idag. Men just innan hon skulle lägga sig sa hon, med gråt i rösten: "Mamma, jag har ont i örat...". Åh, en blandning av lättnad och ledsamhet. Nu vet jag i alla fall varför hon har haft feber, eller ja, jag misstänker öroninflammation. Så hon fick den sista slurken alvedon, två kuddar lutade mot soffkanten (i min bäddsoffa) så hon håller huvudet högt och sen somnade hon på en sekund. Jag får ringa bvc i morgon och kolla upp. 
 
Läste att öroninflammation är ärfligt, funderar på om jag var öronbarn. Jag kommer ihåg att jag hade öroninflammation flera gånger, men vet inte om det var tillräckligt ofta/många gånger (?) för att räknas som öronbarn. Detta är i alla fall första gången Alma har det (om det nu är öroninflammation alltså). Får hoppas att det går över snart, och att hon slipper få det ofta..
 
Ingen skola i morgon heller alltså, ändå kommer jag inte undan skolarbetet. Nu ska jag fixa om min hemtenta efter att min kära vän Jasmine har korrekturläst den. Snaaaaaaart klaaaaaaaaaaaar...... heh

Jag censurerade Astrid Lindgren

Jag kan börja med att säga att jag inte är ett stort fan av Astrid Lindgren. Jag fastnade aldrig för filmerna eller böckerna om hennes karaktärer när jag var liten, åtminstone inte vad jag kan komma ihåg. Visst kände jag till dem, och har nog sett hennes mest kända verk, men jag tyckte inte att det var något särskilt jättebra med dem. 
 
De senaste åren har jag kommit att ogilla berättelserna än mer. Det finns många småsaker som jag inte tycker om, och som har gjort Lindgrens sammanlagda verk ointressanta för mig. Dock tror jag inte att det är något som är skadligt på något sätt, och tycker därför inte att det är fel om hon får ta del av berättelserna på annat håll. På förskolan har de hört flera sånger från berättelserna, och Pippi Långstrump är redan välkänd bland barnen. Och jag ser egentligen inget fel i det. Alma vill ha Pippi-flätor, och jag har till och med köpt ett Pippi-hus till henne. Jag har dessutom visat det tecknade barnprogrammet om Pippi Långstrump. Visst kan detta ses som dubbelmoral, men sanningen är att jag har valt en föräldraroll som innebär att jag lyssnar på vad mitt barn är intresserad av och tycker om, och respekterar hennes val (så länge det är oskadligt för henne och andra). Sen har jag väl även insett att bara för att jag inte tycker om det, behöver inte det betyda att jag ska förbjuda Alma att få ta del av Astrid Lindgrens värld. Det är ju trots allt inte ett dugg skadligt för varken henne eller andra. Men... (och detta "men"-et kommer jag tillbaka till lite senare.)
 
Jag och Alma brukar gå till biblioteket ungefär en gång i månaden. För några dagar sedan när vi pratade om det sa Alma att hon ville låna en bok om Pippi Långstrump. Jag sa okej, utan att tveka. Jag har själv aldrig läst boken, bara sett filmerna. Man måste ju ge det en chans. Vi har tidigare provat att läsa kapitelböcker, vilket har fungerat jättebra vid läggning, så jag föreslog att vi skulle låna en kapitelbok om Pippi att läsa varje kväll. 
 
Igår var vi på biblioteket, och precis som jag hade lovat plockade jag fram kapitelboken om Pippi, samt några andra av Lindgrens böcker (lite kortare berättelser med fler bilder). Ikväll började jag läsa. (... och här kommer "men"-et) Redan på andra sidan i boken nämns ordet "neger" ett flertal gånger. Okej, jag vet, detta är inget nytt. Jag har hört talas om det flera gånger, och jag har själv hört när ordet används i filmerna. Men just som jag kom fram till ordet tvekade jag. Och jag bytte ut och exkluderade ordet från berättelsen. 
 
Jag kunde inte tillåta mig själv att uttala ordet, inte bara framför, utan för min dotter. Ordet neger är ett väldigt starkt och nedsättande ord för afrikaner och mörkhyade. Jag vill inte att ordet "neger" ska finnas i Almas ordförråd. Och hur förklarar jag ordet för en (knappt) treåring? Hur förklarar någon det för ett barn?
 
Jag kan inte tänka mig att någon förälder skulle vilja det (åtminstone inte en med sunda värderingar). Vilket leder mig till nästa fråga. Varför finns ordet kvar? Är kulturarvet så mycket viktigare än de värderingar vi för över till våra barn?
 
Skulle ni läsa berättelsen ordagrant?
Hur skulle ni förklara ordet "neger" för ert/era/ett barn?
Åsikter, synpunkter, reaktioner på mitt val att inte läsa det?

Magsjukan

I förrgår mådde jag väldigt dåligt, stressad och deppig. Typ allt kändes jobbigt. (Gör det fortfarande egentligen, men inte lika farligt just idag..)
Igår löste jag en hel del, tillsammans med en lärare i skolan. En del av det jobbiga kändes lite bättre. Är fortfrande stressad dock. 
Igår var jag även helt slut. Jag var uppe tidigt (för mig ^^) och tränade, sedan hade jag skola till 16, hämtade Alma, stresstädade, stressåt, barnvakterna kom, och jag for iväg till föräldramöte. Föräldramötet var både trevligt och intressant. Men jag var så trött. Trots det kunde jag inte somna, så när Alma hade somnat gick jag runt och var trött men klarvaken, rastlös och stressad, och gick fram och tillbaka i lägenheten för att försöka lista ut vad jag behövde göra.
 
Till slut tände jag ljusen i vardagsrummet, bredde ut en filt över golvet och tog fram mina skolgrejer för att sätta mig i lugn och ro och planera. 
 
I förrgår när jag hämtade Alma på förskolan möttes jag av den fasansfulla lappen på dörren, som får en att vilja hålla andan och springa in och hämta sitt barn på mindre än en sekund. "Vi har magsjuka på avdelningen". Tror till och med att sa "Åh  nej!" högt när jag såg den. Alma berättade att ett barn på avdelningen hade kräkts. Stackarn. Så alla barnen var ute nästan hela dagen, för att minska smittorisken.
 
Alma har varit (är!) ett väldigt friskt barn. Kan inte säga helt säkert, men jag gissar att vi har amningen att tacka för det. Varje gång hon har haft feber eller varit förkyld har det ofta gått över snabbt. Hon har varit magsjuk en eller två gånger förut.
 
Jag tänkte att det nog minsann var Almas tur nu. De har haft magsjuka på avdelningen i 2 perioder de senaste månaderna, och vi har klarat oss från båda. 
 
I alla fall, jag satt på golvet och skulle börja planera. Rätt var det var hostade Alma till i sömnen, och BLAFF! 
Ja, ni slipper detaljerna. Men magsjuka var det minsann. Dock har de sagt på förskolan att barnen som har blivit sjuka har bara kräkts en gång, och sedan varit pigga och friska dagen efter. Hoppas att det är så. Alma har iaf varit pigg hela dagen. Men vi måste vara hemma 2 dygn efter, så hon inte smittar, så är det inget mer nu blir det skola för mig på fredag. 
 
Jag trodde att paniken och stressen skulle bli värre om Alma är sjuk, och visst, till viss del känns det lite jobbigt att missa. Men allra mest så är det faktiskt skönt att ta det lugnt. Jag trodde att stressen innan lovet var värst, och att det skulle kännas bättre efter, men det har hänt så mycket som har blivit så påtagligt och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med allt. Vad kan jag göra med det?
 
Nåväl, ska inte bli långrandig. Vet att jag lovade ett inlägg om nyår, (jag måste verkligen sluta lova inlägg) det kommer när det kommer. :)
 

Pigg Alma som tjurar för att hon inte vill ha teet som hon bad om. x) 
 
Barn kommer fan undan med (nästan) vad som helst när de är sjuka. Blir värsta curlingföräldern när Alma är sjuk. Då är det ju faktiskt SYND om henne! Nån som känner igen sig? ;)

Jag skulle bara...

Hej!

Eeh... oj. Jag är nog lite för trött för att blogga egentligen, men jag hade väl någonting att skriva om, så jag tänkte att jag gör det i alla fall. Bara det att nu kommer jag inte ihåg vad det var..

Få se nu... vad har jag gjort idag?
 
Hmm, jag har varit i skolan. Var det idag som det var kaosmorgon? ...Nej, det var nog igår. Det är onsdag idag. Usch vad trött jag är.
 
Jo, just det!
 
Eh...
 
Jo, nu vet jag. Vi hade sovmorgon idag. Alma är så himla rolig på kvällarna nu (och när jag säger rolig menar jag tråkig som in i.....). Hon TOTALVÄGRAR sova. "Jag vill inte sova" gnäll gnäll gnäll waa waa waa. Så rolig att jag inte orkar. Så igår var hon sådär supertrött och "Jagvillintesova"-gnällig så det spelade ingen roll vad jag gjorde. Kändes verkligen som att jag har provat med allt de senaste dagarna, men inget hjälper. Hon VILL bara inte, och man kan inte tvinga någon att somna, oavsett hur trött människan är. Så jag sket i det. 
 
Alma: Jag VILL INTE sova!!!!
Mammsen: Men då blir du jättetrött, gumman.. *gosigosilugnochmjukmammsiröst*
Alma: *argtröttgnälligtjurig* Jag VILL vara trött!
*repeatx100typ*
Mammsen: *liteirriteradnu* Men Alma, vi ska ju upp jättetidigt i morgon, nu MÅSTE du sova!
Alma: WAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH*skrikgnällklängkastBAJS*
Mammsen: Aja, men var vaken då, var trött då! *Nu skiter jag i detta*
 
Såååå "mammsen" sket i det. Hon fick vara vaken, så satte jag mig vid datorn och gjorde det jag behövde göra medan Alma lekte, gnällde, kom och kramades/klängde på mig, osv osv. Tills klockan blev 11 och jag plötsligt märkte att det var tyst i soffan där hon hade suttit och lekt och gnällt om vartannat. Tittade bak och där låg hon, ordentligt på sin kudde med händerna under kinden.

Ååh, mitt lilla gosebarn, vad du är underbar när du sover! <3
 
Tänkte att hon minsann skulle lära sig och förstå att det var ju faktiskt jobbigt att vara vaken så länge, men neeeeeeej, ikväll körde hon samma visa. Dock hade jag lite mer tålamod idag, så jag låg med henne tills hon somnade. Tråkungen.
 
Anyway. Som tur var började jag inte förrän 11 idag, så när både jag och Alma var dötrötta när alarmet ringde kl 6 sket vi i det och somnade om. Och snoozade till halv 9. Alma sov till 9. Sen tog vi det lugnt, tills klockan blev för mycket så vi stressade till förskolan.
 
Sen var jag i skolan. Blablabla. Inget intressant.
 
Efter skolan skulle jag bara handla lite bröd och mjölk innan jag hämtade Alma...
 
Det gick ju sådär... Skulle till hemköp, men Åhléns ligger ju precis bredvid, så jag slank in och köpte hårfärg (det är dags nu). Sen tänkte jag att, hmm, på övervåningen har de ju julgrejer, de kanske har något lila som jag kan hänga i min julgran. Det hade de inte. Men sen kom jag på att jag kan ju kolla efter julklappar! Tänkt och gjort, hittade en perfekt klapp till mor min. Stor som fan!
 
 
När jag hämtade Alma var hon ungefär lika rolig som när hon ska sova (igen, rolig = tråkig som f.....). "Jag VILL INTE gå hem. Jag vill vara på dagis, leka med mina barna!". Mmm, visst, bara det att det finns typ inga "barna" kvar, för alla har gått hem! Suck. Igen, tråkunge. Men, så sa jag såklart inte till henne.

"Du, jag tror att det har varit någon hemma hos oss idag! För när jag kom hem låg det fler julklappar under julgranen, jag tror att tomten har varit och lämnat lite julklappar!". 
 
Hehe. Funkade någorlunda iaf ^^
 
Anyway. När jag hade köpt big-ass-klappen till mor skulle jag bara springa in på Kappahl, för Alma fick presentkort där av sin pappa, så jag tänkte köpa en kofta till henne som hon kan ha till julaftonsklänningen (vilken jag beställde igårkväll när Alma sovstrejkade).


Hon fick, som vanligt, välja den själv. Först valde hon en annan som jag tyckte bättre om. Långärmad med hjärt-tryck på. Lite mer tunika-aktig. Lite mer praktisk. Men Alma tyckte nog att den var lite för casual, för sen ångrade hon sig och valde denna, lite "fest-finare" klänningen. Nåväl, så länge hon blir nöjd till slut ^^
 
Jag köpte i alla fall en kofta till den, och så hittade jag lite hårspännen till. Jag har även köpt svarta strumpbyxor som hon ska ha till. Jag tänkte att jag ska slå in alltihop så hon får öppna det på julmorgonen och ha det på sig på julafton sen. Mamma brukade göra så med oss, tyckte det var jättekul x) haha

När vi ändå är inne på klänningar, självklart köpte jag en till mig själv också :)

Även jag har köpt en kofta till mig, som ligger undanhängd i garderoben. Har ett par leggings som jag kan ha under om det skulle behövas :)
 

Aja, var var jag nu?...
 
Just det, på Kappahl. Väl i kassan såg jag ett barn-läppbalsam med blixten på. Jag hann inte ens blinka förrän min hand tog den, min mun log och min hjärna tänkte på hur glad Alma skulle bli när hon fick den. Hon ser ju mig när jag sminkar mig och har läppstift ganska ofta. Det vill ju hon också ha, så nu har hon en egen. Med Blixten Mc'queen på till och med. Ungen blev överlycklig. Direkt när hon fick den tog hon den och sa "Jag måste städa den på mitt rum!", och sprang in och la den på byrån. Efter det sprang hon i princip fram och tillbaka med orden "Jag måste ta mitt läppstift först". xD haha gullungen!
 
Ok, tillbaka till ämnet. Jag skulle preciiis gå vidare hemåt, men så kom jag på att BR låg ju precis där, och NÄR kommer jag få chansen att gå på stan och köpa julklappar utan Alma!!??? Typ aldrig. Så jag passade på och slank in på BR, gick direkt till bilhyllorna och hittade genast en bilbana med blixten till ett riktigt bra pris. Roffade åt mig den, betalade och sprang vidare! (Detta är alltså Almas julklapp, så berätta inget!!!)
 
"Jag vill öpnna den NUUU!"
"Nej, man får vänta tills det är julafton"
"Men jag VILL öppna den NUUU!!!"
"Nej, du får vänta tills det är julafton, annars blir tomten arg."
"Jaha..."
 

När det var klart sprang jag vidare till vår frisör och beställde tid att klippa Almas lugg och toppar. Sen sprang jag hem, genomsvettig och med tunga påsar, och lämnade skiten. La klapparna under granen och mjölken i kylskåpet innan jag sprang till förskolan för att hämta Alma. Och ja, resten vet ni redan.
 
Nu ska jag fixa lite till innan jag får lägga mig. Suck, vilka sena kvällar det blir nu för tiden, ni ska minsann vara glada att jag väljer att lägga tid åt att blogga med xD

Om ni tycker att jag bloggar för lite kan ni ta och följa mig på twitter @Queen_Tiiara (fast jag twittrar inte jättemycket. Kan försöka bli bättre på det, men jag retweetar sånt som jag tycker är intressant :P) eller på instagram @queentiara
 
Natti natti!

Second things first...

Goddagens!
 
Det blidde ingen skola idag. Kände mig väldigt dålig när jag vaknade i morse. Det började redan igår. Kände mig illamående och hängig i skolan hela dagen, men höll ut i alla fall. När jag hämtade Alma på förskolan blev hon jätteledsen. Storgrät och skrek att hon inte ville hem. Hon var varm och trött och jag fick bära henne hela vägen hem. Tog tempen på oss båda och det har börjat igen. Det där "nästan-feber"-skitet. Alma hade 37,8 och jag 37, 2. (Almas normaltemperatur är 36,3 och min ligger mellan 36,4 och 36,6.)
 
Men Alma blev bättre bara efter någon timme, och när det var dags att sova var hon nere i normaltemperatur igen. Jag däremot mådde sämre, och väldigt dåligt när jag vaknade. Så jag struntade i att stressa till första lektionen. Men efter den skulle jag på möte på familjestöd. Det var sista utredningsmötet för att Alma ska få stödfamilj, och om precis en vecka får vi träffa dem :)
 
När mötet var klart hade jag en lektion till, men jag hann inte till den (det var typ 20 minuter kvar - inte så lönt ^^) så jag gick köpte saft och lussebullar och tog mig hem i stället. Nu har jag suttit vid datorn i en timme (och mumsat i mig en lussebulle) och när jag är klar här ska jag börja städa och tvätta. Efter förra veckans kaos är lägenheten fortfarande kaos så jag måste ta tag i det. (I övrigt har jag faktiskt varit väldigt bra på att hålla ordning!) Kl 15 ska jag hämta Alma och då ska vi gå till biblioteket och lämna tillbaka alla 15 (eller fler?) böcker som vi har lånat hem, och låna alla mamma mu-böcker som finns x) och lite till... haha
 
Efter det ska vi hem till min moster Angelica och hämta en vinterjacka som hon har i Almas storlek. Får se om vi stannar där ett tag, beror på hur vi mår och hur de har det då.
 
Fullt upp alltså.
 
Men först måste jag bajsa.

Idag har jag...

...segat som fan!
 
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med Almas "feber". Hon kommer liksom inte upp till 38, men har hela tiden legat mellan 37,3 och 37,8 grader (hennes normaltemp är 36,3 så det är inte så konstigt att hon mår dåligt trots att hon "bara" har 37,0..). Jag känner att är hon pigg och ligger under 37,5 är det ok att hon går till dagis, men idag låg hon över 37,5 men även när temperaturen hade gått ner till 36,8 sa hon att hon mådde dåligt (vilket märktes!) och hon var även varm :S Dessutom är hon ju förkyld, snorig och hostig, så det kanske är därför hon mår dåligt..
Hur brukar ni göra när det är såhär? Med förskola och så menar jag..
Alma får flytande alvedon när hon ligger över 37,5, hostmedicin när hon har extrem hosta (t.ex. när det gör att hon kräks eller inte kan sova). Jag har blivit lite skeptisk till hostmedicin faktiskt, så för det mesta får hon te med honung i stället. Och det hjälper!
 
Vi blir i alla fall hemma i morgon med. Har bara en lektion kl 8, så det känns onödigt att lämna henne bara då. Däremot har jag ett möte med min grupparbetesgrupp (haha, roligt ord!) kl 11 med, men då får Alma följa med helt enkelt.
 
Idag bäddade jag ner min soffa. Hade tänkt att jag skulle göra det lite ofta, så den inte bara står framme som obäddad soffsäng, men fyy fan! Blev helt slut bara av att rulla ihop madrassjäveln, så nej, nu har jag bestämt att soffan får vara säng hela tiden förutom när jag ska få besök helt enkelt. Palla bädda undan den varje dag x.X
 
Så nu har jag bäddat ut min soffa igen och myst ner mig längst ner i hörnan och tänkte kolla på Torka aldrig tårar utan handskar. Har ju inte ens sett första delen, så det ska jag göra nu. Får se om jag orkar se andra delen också ikväll.
 
Har ni sett (eller läst) Torka aldrig tårar utan handskar? Vad tycker ni? :)

Lill-lördag?

Gomorrn!
 
Idag är Almas förskola stängd så vi är hemma. Tänkte att jag kunde passa på att vila ut på morgonen, men icke! Alma satt och hoppade i sängen samtidigt som hon läste Alfons-böckerna innan hon till slut skrek rakt i ansiktet på mig: "DAGS ATT STIGA UPP, MAMMA!!!". "JAG VILL HA PÄÄÄÄRON, MAMMA!!!". "MÅSTE KISSA, MAMMA!!!". Till slut hade jag inget annat val än att stiga upp. Kl. 8:10. Nåväl, det är bättre än 6:30 (som egentligen blir 7, men ändå ^^).
 
Det känns som att det är lördag. Lördag mitt i veckan = Lill-lördag. Jag tror faktiskt att det är bra att ta helgdag mitt i veckan någon gång ibland, dock inte allt för ofta.
Jag har så mycket att göra idag! Städa, plugga, ringa viktiga samtal, räkna ut budget, laga mat till både idag och i morgon. Uj uj uj, hur ska detta gå!?
 
I morgon kommer en från familjestöd och ska filma mig och Alma i en matsituation (när vi äter), vilket känns lite nervöst. Vi äter alltid i vardagsrummet samtidigt som vi kollar på film, vilket kanske inte är det ultimata, men grejen är den att det funkar hur bra som helst för oss. Varför detta då? undrar ni säkert. Jo, det är så att jag ska börja på en föräldragrupp, där vi ska diskutera och förbättra vårt föräldraskap. Och då börjar man med detta. Vi blir filmade i 10 minuter, sedan kollar vi igenom det och diskuterar vad som kan bli bättre och vad man gör bra, osv osv :P
Fast då kan det ju inte se ut som det gör, så - måste städa!
 
Smell ya later ;D

Förlåt!

För några dagar sedan dök följande status upp i facebook-flödet:

 
Jag vill börja med att säga att om ni inte har hört talas om Petra Krantz Lindgren, eller inte följer hennes BLOGG och FACEBOOKSIDA, gör det nu. Hon är en otroligt klok person. Hon skriver och föreläser om barnuppfostran på ett mycket klokt, intressant och tänkvärt sätt. Jag kommer inte ihåg hur jag hittade hennes blogg, men jag var fast direkt. Hon får mig att tänka efter när det gäller mitt sätt att uppfostra mitt barn. Och eftersom att jag ofta håller med henne och tycker att hon har rätt, hjälper hon även till att stärka min föräldraroll med konkret fakta om hur barn, och människor i allmänhet fungerar och varför detta tankesätt fungerar när man har eller arbetar med barn. Hon är väldigt bra på att förklara hur hon tänker. Så, som sagt, kika in på hennes blogg, gilla hennes facebook-sida, och om ni är intresserade av att veta mer om henne och hennes kurser och föreläsningar så klicka på hennes namn på översta raden i detta stycket. Det är så givande, ni kommer inte ångra er!
 
Så, med det sagt återgår jag härmed till ämnet. Att säga förlåt ÄR viktigt, men man vill ju att barnet ska mena det också, och då tror jag inte att det är så bra att säga till barnet "Säg förlåt" när hen har gjort något dumt.

 
Just därför har jag inte en enda gång i Almas liv sagt till henne att säga förlåt till någon, oavsett vad hon har gjort.
Men vad gör jag då om Alma t.ex. slår ett annat barn? För jag ignorerar ju inte det, det funkar inte. Då lär hon sig ju ingenting, förutom möjligtvis att hon kan slå andra barn och att det är ok. Men det är det ju inte. Så, jag ska ta upp ett exempel som faktiskt har hänt ett antal gånger.
Alma slår ett annat barn , oftast för att hon blir arg för att det andra barnet har en leksak som hon vill ha och hen vill inte ge det till henne. Hon försöker ta leksaken, men det andra barnet gör motstånd, varpå hon blir arg och slår till barnet. (Ofta finns jag ju i närheten, i samma rum och då försöker jag så klart lugna barnen innan det blir bråk, men det är inte alltid man hinner det, och ibland kan det vara så att man är i ett annat rum med, så låt oss anta det sistnämna...) Barnet blir ledset och går till sin mamma. Alma står kvar och jag låter henne vara en kort stund, för jag ser att hon tänker efter vad som just hände, och egentligen vet hon ju att man inte får slåss. Nu går hon ofta fram till det ledsna barnet och tröstar/klappar/GÖR förlåt, utan att jag behöver säga något. Men förut behövde jag oftast göra något för att hon skulle förstå att man inte får göra så, och varför. Jag sa INTE "Fy dig, så får du inte göra. Nu får du inte leka med *namn* längre!". Det kanske låter helt galet att säga så, men det finns föräldrar som gör så, antagligen fler än ni tror. Nej, i stället går jag fram till henne, böjer mig ner och säger lugnt "Man får ju inte slåss", tittar på det ledsna barnet och visar henne "Titta, *namn* är ju jätteledsen nu, det gör ont på henom.". Ev. upprepar någon gång för att se att hon verkligen hänger med. Hon nickar och skakar på huvudet för att visa att hon hänger med, sedan går hon och klappar barnet för att visa sitt förlåt. Hade jag i den stunden kanske i stället sagt "Nej Alma, man får inte slåss, nu är *namn* jätteledsen, gå och säg förlåt", hade hon kanske sagt förlåt, men hon hade inte haft en aning om vad det betydde, varför hon sa det, och hon hade definitivt inte menat det.
 
För några veckor sedan när Alma råkade slå till mig i ansiktet och jag fick ont tittade hon på mig, klappade där hon hade råkat slå till och sa "f'låt mamma". Jag bara tittade på henne och tänkte 'men lilla gumman, det var ju inte meningen' typ. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade, eller om jag ens svarade, men jag blev så fundersam just då. Hur kom det sig att hon sa förlåt när jag aldrig har sagt till henne att säga så?
 
Så kom jag på en sak. Hon har ju faktiskt hört mig säga ordet vid flera tillfällen där jag samtidigt har förklarat att jag har gjort fel, vad jag gjorde fel och varför. Det är så jag har valt att göra för att lära henne att säga förlåt, och att säga det när man faktiskt menar det. Jag trodde bara inte att hon skulle "fatta" det än, så tidigt. Anledningen till att jag skriver "fatta" i citationstecken är för att jag inser att hon faktiskt är ganska liten, och även om hon kanske förstår innebörden måste man, när man börjar använda nya ord, prova sig fram, och då behöver man även kanske fler verktyg för att till slut veta vad det verkligen innebär. Varför man säger förlåt och i vilka sammanhang.
 
Igår när vi hade kommit hem berättade Alma att hon hade knuffat ett annat barn på förskolan.

"Oj då, vad hände sedan?" frågade jag.
"*Namn* blev ledsen då", svarade Alma, och jag märkte att hon ville berätta mer.
"Jaha, varför blev hen ledsen då?"
"Därför jag puttade *namn*"
"Tror du att hen fick ont?"
"Ja, jag klappade *namn* och sa förlåt."
 
Och där ryckte jag till lite. Just eftersom att vi hade haft ämnet uppe bara någon dag tidigare. Jag har bara hört Alma säga förlåt den enda gången som hon råkade slå mig, och eftersom att Stina (se bild) gissade att kanske någon på förskolan hade sagt att man skulle säga förlåt blev jag både fundersam och lite orolig. Tänk om förskollärarna/pedagogerna faktiskt säger till barnen att säga förlåt när sådant händer, för jag kan tänka mig att det inte är första gången som något sådant händer. Jag hade blivit så besviken om jag fick reda på att de faktiskt gjorde så, eftersom att man vill ju som förälder att "uppfostringssätten" ska stämma överens någorlunda i hemmet och på förskolan, även om jag är medveten om att man inte kan påverka precis allt. Och sen är det ju så att en del saker är viktigare än andra.
 
Konversationen fortsatte i alla fall och vi pratade lite om att säga förlåt, jag frågade till exempel varför hon sa det, och vi pratade lite om känslor, t.ex. att man blir ledsen om man får ont, och man kan få ont om någon knuffar en, och varför hon knuffade henom, om hon var arg, och att det är ok att vara arg, men att man inte får slåss och knuffas när man är arg. Osv osv. Sen tar ju konversationerna stop ibland, med tanke på att Alma ändå "bara" är 2,5, och trots att hon är väldigt bra på att formulera meningar och förklara saker, har hon fortfarande svårt att förklara varför. Varför hon gör/vill/säger saker t.ex.
 
Vidare då bestämde jag mig för att ta upp detta med pedagogerna på Almas förskola. Jag hade tur, för när jag lämnade Alma i morse var just den förskolläraren som hade varit med och sagt till och tröstat när Alma knuffade det andra barnet igår, där. Så jag berättade för henne vad Alma hade sagt och frågade hur de brukade reagera när sådant händer. Varpå hon förklarade i princip på samma sätt som jag hade gjort/brukar göra. Jag förklarade då att anledningen att jag undrade var just för att Alma hade berättat att hon sa "förlåt", och att jag aldrig har sagt till henne att säga det, och frågade om de gjorde det. Då berättade hon att de inte säger till barnen att säga förlåt i stunden, men att de kan prata om ordet, t.ex. förklara vad det betyder och varför man säger det. Hon berättade även att pedagogerna hade börjat prata om att börja arbeta med just det här och att "göra/visa förlåt" i stället för att säga det. (se Angelicas kommentar t.ex - hon är också förskollärare, fast på en annan förskola :P) Slutligen lade hon även till att just igår hade Alma sagt förlåt självmant.
 
Åh, jag blev så stolt. Jag har gjort rätt, mitt sätt funkar. Och min dotters förskola och förskollärarna där är så otroligt bra!
 
Vad tänker ni kring det här med att säga förlåt, och att lära barnen att säga det?

Queen Tiara

VÄLKOMMEN TILL MIN BLOGG där jag skriver om allt möjligt från min vardag till viktigare åsikter och intressanta tankar om mitt liv som förälder och feminist.

RSS 2.0