Som om ingenting hade hänt

Vi var på semester. Det var jag, Jennifer, Fabiola, Camila, pappa och Julie. Den dagen hade vi bestämt oss för att utforska stället. Vi hamnade på en strand, men eftersom att vi inte hade planerat att bada hade vi inga badkläder med oss. I stället sprang vi runt på sandstranden och lekte tillsammans, vi "barn" alltså. Pappa och Julie satt och solade någon annanstans. Men plötsligt blev vågorna jättestora och de sköljde över oss. Inte sådär farligt stora som en tsunami, utan mer som jättestora vågor som det är utomlands. Vi tänkte att eftersom att kläderna ändå hade blivit blöta kunde vi lika gärna bada i dem. Sagt och gjort och jag var den första som hoppade i. Vad jag inte tänkte på var att tröjan jag hade på mig var vit, och bh:n jag hade under var så tunn att man såg igenom den. Något som killarna på stranden självklart inte missade, och mina systrar skrattade åt mig. Fast det struntade jag i. Jag älskar att bada, så jag struntade i vem som såg vad och fortsatte bada som om inget hade hänt. Efter ett tag börjar även de andra hoppa i. Jennifer först, sen Camila och sen Fabiola som skröt om att hon skulle dyka. Fabiola kunde allt, och fanns det något som hon inte kunde låtsades hon att hon kunde det, eller så lärde hon sig det. Typ som japanska.. Haha. Bara det att hon kunde inte dyka. Hon hoppade i vattnet med huvudet över ytan, och efter en stund stoppade hon ner huvudet under ytan med snorkel och cyklop. Jag började skratta "Det där är inte att dyka!". Hon tittade på mig med den där blicken som sa "tyst med dig, det kan jag visst, som om du kan bättre...". Jag kunde bättre, men det visste inte hon. Hon hade inte sett mig dyka på stranden hemma i Sverige, eller på simhallen. Jag skulle minsann visa henne. Jag hade dock inte tänkt bada mer så medan alla andra hoppade i stod jag på bryggan med min genomskinliga tröja i handen och försökte skruva ut så mycket vatten som möjligt från den. Jag var fullt medveten om att man såg igenom bh:n också så jag försökte dölja den genom att hålla tröjan framför. Vet inte om jag lyckades så bra med det.. Efter en stund dök pappa upp och ställde sig bredvid mig. Han satte armen runt mina axlar medan han stirrade på pojkarna som kollade på mig och sa "Du vet att...", jag svarade "Jag vet" och fortsatte skruva ut tröjan. Pappa nickade och gick och satte sig igen. 
 

 
Det var precis som om ingenting hade hänt. Som om han inte var en elak man. Som om vi systrar hade vuxit upp tillsammans och haft det bra. Som om vi var lyckliga, på riktigt. Han bara accepterade att jag var medveten om problemet som om det inte var hela världen - vilket det ju inte var. I verkligheten hade han säkert dragit undan mig och skrikit om varför jag visade upp mig så och frågat om jag var galen eller nåt. 
 
Kunde bara inte släppa det. Drömmen var så verklig, som om det var ett minne av något som faktiskt hade hänt. Förutom att just den där detaljen inte stämde med verkligheten. Vi var inte lyckliga, han var inte accepterande, och vi har inte vuxit upp tillsammans i en lycklig familj...

Je l'aime a mourir

 
Ella para las horas de cada reloj,
y me ayuda a pintar transparente el dolor con su sonrisa,
y levanta una torre desde el cielo hasta aquí,
y me cose unas alas y me ayuda a subir a toda prisa,
a toda prisa, la quiero a morir! ♥

Det känns som att hon förstår...

Det finns inga ord som kan beskriva min känsla.
Men jag kan beskriva varför den finns där.

Den finns där för att min pappa svek mig.
Den finns där för att min dotters pappa svek mig.
Den finns där för att min dotters pappa svek henne.
Den finns där för saknaden av min lillasyster.
Den finns där för att jag inte förstår hur jag tappade min bästa vän.
Den finns där för att jag önskar mer från min familj, sånt som egentligen är ganska omöjligt.
Den finns där för att jag inte känner att jag passar in.
Den finns där för att jag inte är en i gänget om jag inte har någon fritid.
Den finns där för att jag inte har någon fritid.
Den finns där för jag känner mig låst.
Den finns där för att jag känner mig dum som tycker att det är jobbigt att vara ensam med mitt barn.
Den finns där för att jag är ensam.
Den finns där för att det känns som att allt runtomkring mig bara faller ihop medan jag försöker bygga upp mig själv efter allt som har varit.
Men hur FAN ska man klara det ensam!?

Nej, jag skriver inte för att jag vill att någon ska tycka synd om mig. Det är inte synd om mig.
Men en del saker känns otroligt svåra att göra något åt.
Jag känner mig otroligt vilsen och jag vet inte vad jag ska göra.
Vem ska jag prata med? Vem finns här för mig?
För alla som sa att dem fanns för mig finns inte.
Vem kan man lita på?

Vem är sann och vem är falsk?
Vem kan JAG lita på?

Jag vill öppna mitt hjärta. Jag vill tro gott om varenda människa i min omgivning. Men det finns en spärr som säger; "Han säger det, men vad menar han egentligen?" och "Vad menar hon med det? Förstår hon inte mig?". Tvivel.
Det finns ingen tillit till någon. Och jag vågar inte säga ifrån när jag blir rädd, när jag känner mig osäker.

Snälla skrik inte.
Snälla säg inte elaka saker.
Snälla låtsas inte att du ska slå mig.
RÖR INTE MIG!!!

De orden man inte kan säga. För då blir man... svag? löjlig? dum.
"Du är ju dum (...)"

NEJ! Jag är inte dum!
Jag är INTE dum!
Jag har gjort fel. Jag har insett att jag har gjort fel. Jag försöker ställa saker och ting till rätta.
Men hur fan ska jag göra det själv?
Hur fan ska jag klara det om du säger att jag är dum?
Hur ska jag göra det när jag inte kan lita på dig eller på henne?
Hur ska jag göra det när du är så långt bort?

JAG BEHÖVER ER!
Fattar ni inte det?

Jag hade gjort allt för er! Jag HAR gjort det.
Och jag är INTE otacksam! Jag är ÖVERtacksam!
Men det är inte tillräckligt och jag vet inte längre vad jag ska göra.

De som faktiskt bryr sig vågar jag inte lägga nåt på. Jag är för rädd att tappa dem så som jag har tappat allt annat.

"I wanna go home for christmas
Let me go home this year
I wanna go home for christmas
Let me go home this year"



Jag orkar inte säga mer. Men lyssna på Maria Mena. Det känns som att hon förstår :/

Jag kan inte sova

Det är en tanke som bara gnager i mitt huvud.
Jag vet inte vad det är, men den får mig att må dåligt.
Ledsen, arg, besviken, förtvivlad, förbannad, rädd och förvirrad.
Och jag kan inte sova.
Jag vill inte sova.
Jag måste göra.
Måste göra allt.
Måste fixa allt.
Och allt ska bli bra.
Direkt.
Det är det jag vill.
Jag vill må bra.
Vill inte ha ångest över att gå till skolan.
Vill inte kolla över axeln vart jag än går.
Vill öppna fönstret.
Vill inte vara rädd att jag ska ha glömt låsa dörren.
Det ska inte behövas.
Jag vill inte vara rädd.

Hur kunde jag vara så dum?
Jag vet inte ens vad det var som till slut fick mig att verkligen lämna honom.
Kanske förstod jag vad han verkligen gjorde.
Hur det påverkade mig, och inte minst,
hur det påverkade Dig.

Stackars lilla barn som ser ut att må så bra,
men innerst inne är hon rädd.
Rädd att mista sin mamma.
Rädd, för att hon inte förstår,
varför pappa skadar henne,
varför pappa skriker.
Hon ser,
hon är rädd,
hon gråter och hon skriker,
men hon kan inte hindra honom.
Varför är pappa arg?
Varför är mamma rädd?
Och vem ska rädda mig?

Vem väcker mig ur mardrömmen när du ligger bredvid och drömmer likadant?
Vem tröstar min rädsla, när du är lika rädd?
Vem räddar mig, när ingen kan rädda dig?
Ingen förutom du själv.

Det är inte för sent Alma.
Det är inte för sent, och jag ska se till
att inget händer oss igen.
Hos mig är du trygg.
Du behöver inte vara rädd,
mamma finns här
jag tröstar dig
jag skyddar dig
jag tar hand om dig
och jag ska se till att du mår bra
jag ska se till att mardrömmarna försvinner
jag ska se till att skuggorna slutar förfölja dig
jag ska skydda dig
jag ska älska dig

Dröm sött, min ängel
Dröm om nyckelpigor och nallar
Dröm om Malte och Valentin
Dröm om mamma, när mamma är glad
Dröm om allt som gör dig glad
Jag älskar dig!

Och förlåt mig!
Förlåt mig för att jag var blind
Förlåt mig för att jag var svag
Förlåt mig för att jag skrek på dig
Du har inte gjort något fel
Det är jag, det är mig det är fel på
men det går att fixa
jag går att lagas
och jag lovar dig, mitt barn
att jag ska kämpa
för att vi ska vara lyckliga

Inga skrik
Inga tårar
Ingen ilska
Ingen rädsla
Bara du och jag
och lycka och glädje
trygghet och kärlek

Glöm aldrig att jag älskar dig
Allt jag gör, gör jag för dig

Queen Tiara

VÄLKOMMEN TILL MIN BLOGG där jag skriver om allt möjligt från min vardag till viktigare åsikter och intressanta tankar om mitt liv som förälder och feminist.

RSS 2.0