queentiara

Det finns inga ord som kan beskriva min känsla.
Men jag kan beskriva varför den finns där.

Den finns där för att min pappa svek mig.
Den finns där för att min dotters pappa svek mig.
Den finns där för att min dotters pappa svek henne.
Den finns där för saknaden av min lillasyster.
Den finns där för att jag inte förstår hur jag tappade min bästa vän.
Den finns där för att jag önskar mer från min familj, sånt som egentligen är ganska omöjligt.
Den finns där för att jag inte känner att jag passar in.
Den finns där för att jag inte är en i gänget om jag inte har någon fritid.
Den finns där för att jag inte har någon fritid.
Den finns där för jag känner mig låst.
Den finns där för att jag känner mig dum som tycker att det är jobbigt att vara ensam med mitt barn.
Den finns där för att jag är ensam.
Den finns där för att det känns som att allt runtomkring mig bara faller ihop medan jag försöker bygga upp mig själv efter allt som har varit.
Men hur FAN ska man klara det ensam!?

Nej, jag skriver inte för att jag vill att någon ska tycka synd om mig. Det är inte synd om mig.
Men en del saker känns otroligt svåra att göra något åt.
Jag känner mig otroligt vilsen och jag vet inte vad jag ska göra.
Vem ska jag prata med? Vem finns här för mig?
För alla som sa att dem fanns för mig finns inte.
Vem kan man lita på?

Vem är sann och vem är falsk?
Vem kan JAG lita på?

Jag vill öppna mitt hjärta. Jag vill tro gott om varenda människa i min omgivning. Men det finns en spärr som säger; "Han säger det, men vad menar han egentligen?" och "Vad menar hon med det? Förstår hon inte mig?". Tvivel.
Det finns ingen tillit till någon. Och jag vågar inte säga ifrån när jag blir rädd, när jag känner mig osäker.

Snälla skrik inte.
Snälla säg inte elaka saker.
Snälla låtsas inte att du ska slå mig.
RÖR INTE MIG!!!

De orden man inte kan säga. För då blir man... svag? löjlig? dum.
"Du är ju dum (...)"

NEJ! Jag är inte dum!
Jag är INTE dum!
Jag har gjort fel. Jag har insett att jag har gjort fel. Jag försöker ställa saker och ting till rätta.
Men hur fan ska jag göra det själv?
Hur fan ska jag klara det om du säger att jag är dum?
Hur ska jag göra det när jag inte kan lita på dig eller på henne?
Hur ska jag göra det när du är så långt bort?

JAG BEHÖVER ER!
Fattar ni inte det?

Jag hade gjort allt för er! Jag HAR gjort det.
Och jag är INTE otacksam! Jag är ÖVERtacksam!
Men det är inte tillräckligt och jag vet inte längre vad jag ska göra.

De som faktiskt bryr sig vågar jag inte lägga nåt på. Jag är för rädd att tappa dem så som jag har tappat allt annat.

"I wanna go home for christmas
Let me go home this year
I wanna go home for christmas
Let me go home this year"

Jag orkar inte säga mer. Men lyssna på Maria Mena. Det känns som att hon förstår :/