Tack vare feminismen!

Inte sällan får jag höra att feminismen är onödig och överdriven, eller ja, att feminister överdriver (det är en viss skillnad, om så en liten). "Sveriges kvinnor har det har det bra och feminismen behövs inte" typ.
Själv anser jag väl att inget kan bli perfekt, men allt kan bli bättre. Även om Sverige har kommit långt jämfört med andra länder finns det fortfarande sånt som kan (och bör!) bli bättre. Vi får dessutom inte glömma att Sverige hade inte varit så bra som det ändå är idag, jämfört med andra länder, om det inte vore för feminismen.
 
Lady Dahmer skrev idag ett inlägg där hon bad sina läsare att berätta om de framsteg som feminismen har gjort under historien. Jag tyckte att det var en jättebra idé, för det är viktigt att inte bara fokusera på det som behöver förändras, utan att även kunna glädjas över allt som har förbättrats tack vare feminismen. Dessutom visar det ju klart och tydligt att feminismen inte är varken onödig eller överdriven. Utan feminismen hade vi inte varit där vi är idag.
 
Här kommer en lista på sådant som Dahmers läsare har berättat om än så länge:
  • Män kan laga mat.
  • Flickor får gå i skolan.
  • Sjuksköterskor får högre lön än tidigare.
  • Vuxna kvinnor betraktas som myndiga och inte sin fars eller mans egendom.
  • Kvinnlig rösträtt.
  • Rätt till fri abort.
  • Pappor är inte längre "barnvakt" till sina egna barn.
  • Arvsrätt på lika villkor.
  • Våldtäkt inom äktenskap är kriminellt.
  • Kvinnor tvingas inte gifta sig för att bli försörjd av en man.
  • Kvinnor kan köra slagborr och byta däck på bilen utan att det är något konstigt med det.
  • Kvinnor får ha byxor på sig.
  • Flickor behöver inte kläs i rosa och snäva (lekovänliga kläder) och pojkar behöver inte kläs i blått och lekvänliga kläder.
Kommer ni på några fler exempel? :)

 

Genusfotografering

Tjäna!
 
Jag har ju berättat tidigare att jag har börjat studera Digital Bildproduktion på BTH, och just nu går jag en kurs som heter Digital fotografisk bild. Denna veckan fick vi en uppgift som heter "Tolka en fotograf". Vi skulle då välja en fotograf och därefter tolka hens bilder. Jag valde (såklart) Genusfotografen Tomas Gunnarsson. Känner ni inte till honom borde ni verkligen besöka hans blogg. Typ nu!!! Han har gjort en utställning som heter "Stötta manliga företagare", där han har fotat och intervjuat manliga företagare. Fast han har fotat och intervjuat dem som många vanligtvis fotar och intervjuar kvinnliga företagare. Den är väldigt bra och intressant faktiskt, kolla in den här! Jag älskar intervjuerna och männens reaktioner till frågorna. Hade velat se fler kvinnor svara på samma sätt ^^
 
Nåväl, jag valde i alla fall att tolka hans utställning på så vis att jag fotade min mosters pappa, Teddy, som är kommunalare, och hans kvinnliga kollega (ja, det finns bara en...). Dessutom åkte jag av en slump buss med Bussturken* i tisdags. Eftersom att vi typ såhär känner varandra liksom, frågade jag honom om han ville ställa upp och bli fotograferad. Han sa ja, så jag fick fota honom också :)
 
Eftersom att jag nu skulle tolka Genusfotografens stil fotade jag Teddy och Bussturken som många vanligtvis fotograferar kvinnor, och Teddys kollega - Ann-Charlotte -  som många vanligtvis fotar män. Jag har alltså varit ute och fotat idag. I morgon är det inlämning och redovisning, men eftersom att jag är så snäll ska ni få se de bilderna som jag ska lämna in redan nu! :)
 
 
 
 
En annan dag får ni se några fler av de bilder jag tog, och så tänkte jag berätta lite mer om min research och vad jag har kommit fram till är vanligt när man fotar kvinnor och män till intervjuer i tidningsartiklar (främst). 
 
*Bussturken är en lokalkändis i Karlskrona. Han är busschaufför och det han blev känd för är att han alltid hälsar och välkomnar bussresenärer, samt ropar hejdå och "ha en bra dag" eller något liknande när de går av, och slutligen ropar "NU KÖR VI!" efter varje hållplats som han har stannat vid ^^, Han är utan tvekan Blekinges trevligaste busschaufför (jag tror till och med att han har vunnit priser eller nåt för det).
 

Förlåt!

För några dagar sedan dök följande status upp i facebook-flödet:

 
Jag vill börja med att säga att om ni inte har hört talas om Petra Krantz Lindgren, eller inte följer hennes BLOGG och FACEBOOKSIDA, gör det nu. Hon är en otroligt klok person. Hon skriver och föreläser om barnuppfostran på ett mycket klokt, intressant och tänkvärt sätt. Jag kommer inte ihåg hur jag hittade hennes blogg, men jag var fast direkt. Hon får mig att tänka efter när det gäller mitt sätt att uppfostra mitt barn. Och eftersom att jag ofta håller med henne och tycker att hon har rätt, hjälper hon även till att stärka min föräldraroll med konkret fakta om hur barn, och människor i allmänhet fungerar och varför detta tankesätt fungerar när man har eller arbetar med barn. Hon är väldigt bra på att förklara hur hon tänker. Så, som sagt, kika in på hennes blogg, gilla hennes facebook-sida, och om ni är intresserade av att veta mer om henne och hennes kurser och föreläsningar så klicka på hennes namn på översta raden i detta stycket. Det är så givande, ni kommer inte ångra er!
 
Så, med det sagt återgår jag härmed till ämnet. Att säga förlåt ÄR viktigt, men man vill ju att barnet ska mena det också, och då tror jag inte att det är så bra att säga till barnet "Säg förlåt" när hen har gjort något dumt.

 
Just därför har jag inte en enda gång i Almas liv sagt till henne att säga förlåt till någon, oavsett vad hon har gjort.
Men vad gör jag då om Alma t.ex. slår ett annat barn? För jag ignorerar ju inte det, det funkar inte. Då lär hon sig ju ingenting, förutom möjligtvis att hon kan slå andra barn och att det är ok. Men det är det ju inte. Så, jag ska ta upp ett exempel som faktiskt har hänt ett antal gånger.
Alma slår ett annat barn , oftast för att hon blir arg för att det andra barnet har en leksak som hon vill ha och hen vill inte ge det till henne. Hon försöker ta leksaken, men det andra barnet gör motstånd, varpå hon blir arg och slår till barnet. (Ofta finns jag ju i närheten, i samma rum och då försöker jag så klart lugna barnen innan det blir bråk, men det är inte alltid man hinner det, och ibland kan det vara så att man är i ett annat rum med, så låt oss anta det sistnämna...) Barnet blir ledset och går till sin mamma. Alma står kvar och jag låter henne vara en kort stund, för jag ser att hon tänker efter vad som just hände, och egentligen vet hon ju att man inte får slåss. Nu går hon ofta fram till det ledsna barnet och tröstar/klappar/GÖR förlåt, utan att jag behöver säga något. Men förut behövde jag oftast göra något för att hon skulle förstå att man inte får göra så, och varför. Jag sa INTE "Fy dig, så får du inte göra. Nu får du inte leka med *namn* längre!". Det kanske låter helt galet att säga så, men det finns föräldrar som gör så, antagligen fler än ni tror. Nej, i stället går jag fram till henne, böjer mig ner och säger lugnt "Man får ju inte slåss", tittar på det ledsna barnet och visar henne "Titta, *namn* är ju jätteledsen nu, det gör ont på henom.". Ev. upprepar någon gång för att se att hon verkligen hänger med. Hon nickar och skakar på huvudet för att visa att hon hänger med, sedan går hon och klappar barnet för att visa sitt förlåt. Hade jag i den stunden kanske i stället sagt "Nej Alma, man får inte slåss, nu är *namn* jätteledsen, gå och säg förlåt", hade hon kanske sagt förlåt, men hon hade inte haft en aning om vad det betydde, varför hon sa det, och hon hade definitivt inte menat det.
 
För några veckor sedan när Alma råkade slå till mig i ansiktet och jag fick ont tittade hon på mig, klappade där hon hade råkat slå till och sa "f'låt mamma". Jag bara tittade på henne och tänkte 'men lilla gumman, det var ju inte meningen' typ. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade, eller om jag ens svarade, men jag blev så fundersam just då. Hur kom det sig att hon sa förlåt när jag aldrig har sagt till henne att säga så?
 
Så kom jag på en sak. Hon har ju faktiskt hört mig säga ordet vid flera tillfällen där jag samtidigt har förklarat att jag har gjort fel, vad jag gjorde fel och varför. Det är så jag har valt att göra för att lära henne att säga förlåt, och att säga det när man faktiskt menar det. Jag trodde bara inte att hon skulle "fatta" det än, så tidigt. Anledningen till att jag skriver "fatta" i citationstecken är för att jag inser att hon faktiskt är ganska liten, och även om hon kanske förstår innebörden måste man, när man börjar använda nya ord, prova sig fram, och då behöver man även kanske fler verktyg för att till slut veta vad det verkligen innebär. Varför man säger förlåt och i vilka sammanhang.
 
Igår när vi hade kommit hem berättade Alma att hon hade knuffat ett annat barn på förskolan.

"Oj då, vad hände sedan?" frågade jag.
"*Namn* blev ledsen då", svarade Alma, och jag märkte att hon ville berätta mer.
"Jaha, varför blev hen ledsen då?"
"Därför jag puttade *namn*"
"Tror du att hen fick ont?"
"Ja, jag klappade *namn* och sa förlåt."
 
Och där ryckte jag till lite. Just eftersom att vi hade haft ämnet uppe bara någon dag tidigare. Jag har bara hört Alma säga förlåt den enda gången som hon råkade slå mig, och eftersom att Stina (se bild) gissade att kanske någon på förskolan hade sagt att man skulle säga förlåt blev jag både fundersam och lite orolig. Tänk om förskollärarna/pedagogerna faktiskt säger till barnen att säga förlåt när sådant händer, för jag kan tänka mig att det inte är första gången som något sådant händer. Jag hade blivit så besviken om jag fick reda på att de faktiskt gjorde så, eftersom att man vill ju som förälder att "uppfostringssätten" ska stämma överens någorlunda i hemmet och på förskolan, även om jag är medveten om att man inte kan påverka precis allt. Och sen är det ju så att en del saker är viktigare än andra.
 
Konversationen fortsatte i alla fall och vi pratade lite om att säga förlåt, jag frågade till exempel varför hon sa det, och vi pratade lite om känslor, t.ex. att man blir ledsen om man får ont, och man kan få ont om någon knuffar en, och varför hon knuffade henom, om hon var arg, och att det är ok att vara arg, men att man inte får slåss och knuffas när man är arg. Osv osv. Sen tar ju konversationerna stop ibland, med tanke på att Alma ändå "bara" är 2,5, och trots att hon är väldigt bra på att formulera meningar och förklara saker, har hon fortfarande svårt att förklara varför. Varför hon gör/vill/säger saker t.ex.
 
Vidare då bestämde jag mig för att ta upp detta med pedagogerna på Almas förskola. Jag hade tur, för när jag lämnade Alma i morse var just den förskolläraren som hade varit med och sagt till och tröstat när Alma knuffade det andra barnet igår, där. Så jag berättade för henne vad Alma hade sagt och frågade hur de brukade reagera när sådant händer. Varpå hon förklarade i princip på samma sätt som jag hade gjort/brukar göra. Jag förklarade då att anledningen att jag undrade var just för att Alma hade berättat att hon sa "förlåt", och att jag aldrig har sagt till henne att säga det, och frågade om de gjorde det. Då berättade hon att de inte säger till barnen att säga förlåt i stunden, men att de kan prata om ordet, t.ex. förklara vad det betyder och varför man säger det. Hon berättade även att pedagogerna hade börjat prata om att börja arbeta med just det här och att "göra/visa förlåt" i stället för att säga det. (se Angelicas kommentar t.ex - hon är också förskollärare, fast på en annan förskola :P) Slutligen lade hon även till att just igår hade Alma sagt förlåt självmant.
 
Åh, jag blev så stolt. Jag har gjort rätt, mitt sätt funkar. Och min dotters förskola och förskollärarna där är så otroligt bra!
 
Vad tänker ni kring det här med att säga förlåt, och att lära barnen att säga det?

Min mammaform

Ni kanske har hört talas om den ganska nystartade sidan mammaformer.se. Det är en sida som Anna (Apan satt i granen), som jag har följt ett tag, startade upp efter att ha läst om USA:s motsvarighet.  På mammaformer visar olika kvinnor upp sina kroppar efter graviditet och skriver sina berättelser. När projektet startades visste jag att det skulle bli succé. Jag tycker att det är en jättebra idé och efter att ha funderat ett tag bestämde jag mig för att bidra.
 
Idag publicerades mitt bidrag, en bild på min kropp och min berättelse. Här kan ni läsa den.
 
 
 
(Jag hade tänkt skriva mer här, men jag tror att det som finns på mammaformer är tillräckligt denna gången)
 
 

Queen Tiara

VÄLKOMMEN TILL MIN BLOGG där jag skriver om allt möjligt från min vardag till viktigare åsikter och intressanta tankar om mitt liv som förälder och feminist.

RSS 2.0