Tack vare feminismen!

Inte sällan får jag höra att feminismen är onödig och överdriven, eller ja, att feminister överdriver (det är en viss skillnad, om så en liten). "Sveriges kvinnor har det har det bra och feminismen behövs inte" typ.
Själv anser jag väl att inget kan bli perfekt, men allt kan bli bättre. Även om Sverige har kommit långt jämfört med andra länder finns det fortfarande sånt som kan (och bör!) bli bättre. Vi får dessutom inte glömma att Sverige hade inte varit så bra som det ändå är idag, jämfört med andra länder, om det inte vore för feminismen.
 
Lady Dahmer skrev idag ett inlägg där hon bad sina läsare att berätta om de framsteg som feminismen har gjort under historien. Jag tyckte att det var en jättebra idé, för det är viktigt att inte bara fokusera på det som behöver förändras, utan att även kunna glädjas över allt som har förbättrats tack vare feminismen. Dessutom visar det ju klart och tydligt att feminismen inte är varken onödig eller överdriven. Utan feminismen hade vi inte varit där vi är idag.
 
Här kommer en lista på sådant som Dahmers läsare har berättat om än så länge:
  • Män kan laga mat.
  • Flickor får gå i skolan.
  • Sjuksköterskor får högre lön än tidigare.
  • Vuxna kvinnor betraktas som myndiga och inte sin fars eller mans egendom.
  • Kvinnlig rösträtt.
  • Rätt till fri abort.
  • Pappor är inte längre "barnvakt" till sina egna barn.
  • Arvsrätt på lika villkor.
  • Våldtäkt inom äktenskap är kriminellt.
  • Kvinnor tvingas inte gifta sig för att bli försörjd av en man.
  • Kvinnor kan köra slagborr och byta däck på bilen utan att det är något konstigt med det.
  • Kvinnor får ha byxor på sig.
  • Flickor behöver inte kläs i rosa och snäva (lekovänliga kläder) och pojkar behöver inte kläs i blått och lekvänliga kläder.
Kommer ni på några fler exempel? :)

 

Jag censurerade Astrid Lindgren

Jag kan börja med att säga att jag inte är ett stort fan av Astrid Lindgren. Jag fastnade aldrig för filmerna eller böckerna om hennes karaktärer när jag var liten, åtminstone inte vad jag kan komma ihåg. Visst kände jag till dem, och har nog sett hennes mest kända verk, men jag tyckte inte att det var något särskilt jättebra med dem. 
 
De senaste åren har jag kommit att ogilla berättelserna än mer. Det finns många småsaker som jag inte tycker om, och som har gjort Lindgrens sammanlagda verk ointressanta för mig. Dock tror jag inte att det är något som är skadligt på något sätt, och tycker därför inte att det är fel om hon får ta del av berättelserna på annat håll. På förskolan har de hört flera sånger från berättelserna, och Pippi Långstrump är redan välkänd bland barnen. Och jag ser egentligen inget fel i det. Alma vill ha Pippi-flätor, och jag har till och med köpt ett Pippi-hus till henne. Jag har dessutom visat det tecknade barnprogrammet om Pippi Långstrump. Visst kan detta ses som dubbelmoral, men sanningen är att jag har valt en föräldraroll som innebär att jag lyssnar på vad mitt barn är intresserad av och tycker om, och respekterar hennes val (så länge det är oskadligt för henne och andra). Sen har jag väl även insett att bara för att jag inte tycker om det, behöver inte det betyda att jag ska förbjuda Alma att få ta del av Astrid Lindgrens värld. Det är ju trots allt inte ett dugg skadligt för varken henne eller andra. Men... (och detta "men"-et kommer jag tillbaka till lite senare.)
 
Jag och Alma brukar gå till biblioteket ungefär en gång i månaden. För några dagar sedan när vi pratade om det sa Alma att hon ville låna en bok om Pippi Långstrump. Jag sa okej, utan att tveka. Jag har själv aldrig läst boken, bara sett filmerna. Man måste ju ge det en chans. Vi har tidigare provat att läsa kapitelböcker, vilket har fungerat jättebra vid läggning, så jag föreslog att vi skulle låna en kapitelbok om Pippi att läsa varje kväll. 
 
Igår var vi på biblioteket, och precis som jag hade lovat plockade jag fram kapitelboken om Pippi, samt några andra av Lindgrens böcker (lite kortare berättelser med fler bilder). Ikväll började jag läsa. (... och här kommer "men"-et) Redan på andra sidan i boken nämns ordet "neger" ett flertal gånger. Okej, jag vet, detta är inget nytt. Jag har hört talas om det flera gånger, och jag har själv hört när ordet används i filmerna. Men just som jag kom fram till ordet tvekade jag. Och jag bytte ut och exkluderade ordet från berättelsen. 
 
Jag kunde inte tillåta mig själv att uttala ordet, inte bara framför, utan för min dotter. Ordet neger är ett väldigt starkt och nedsättande ord för afrikaner och mörkhyade. Jag vill inte att ordet "neger" ska finnas i Almas ordförråd. Och hur förklarar jag ordet för en (knappt) treåring? Hur förklarar någon det för ett barn?
 
Jag kan inte tänka mig att någon förälder skulle vilja det (åtminstone inte en med sunda värderingar). Vilket leder mig till nästa fråga. Varför finns ordet kvar? Är kulturarvet så mycket viktigare än de värderingar vi för över till våra barn?
 
Skulle ni läsa berättelsen ordagrant?
Hur skulle ni förklara ordet "neger" för ert/era/ett barn?
Åsikter, synpunkter, reaktioner på mitt val att inte läsa det?

Turn on the lights!

Gomorrn!
 
Började dagen med lite español. Var väldigt trött för jag steg upp i tid idag ( :O ) men som tur var fick vi kaffe på lektionen x) haha
 
Nu har jag håltimme till 12:40. Brukar vara drygt, men oftast sysselsätter jag mig med något plugg. Idag sökte jag upp en av mina handledare till projektarbetet för att få lite input om mina karaktärer. Nu känner jag mig klar med dem, och när jag har fixat till lite detaljer och ritat upp dem tillsammans ska ni självklart få se dem :D
 
Nu sitter jag och väntar på en klasskompis för vi ska arbeta med ett grupparbete i svenska om Rasism och nazism i dagens Sverige. Typ. Så vi ska hitta på något väldigt roligt, men vad får ni inte veta än, vill inte avslöja om någon i klassen som ska se redovisningen läser. Sååå, ni får vänta tills jag har redovisat det ^^
 
Jag kan i alla fall avslöja att en del av arbetet innebär att jag kommer att klä ut mig till Tony igen. (Ni som inte har varit med så länge, HÄR är Tony!)
 
 
Körde ett halvtest i morse. Blev lite mer boobs än förra gången, men det funkar ändå x) haha
 
Jo, jag ville säga en viktig grej med.
I morse cyklade jag (som vanligt) till Almas förskola och sen till skolan. Men det var väääldigt dimmigt. Man såg inte mer än 50-100 meter runtomkring sig. Så fort jag hade börjat cykla insåg jag att det var bäst att sätta upp lamporna. Farligt att cykla i trafiken annars ju. När jag skulle cykla över till Saltö såg jag inte ens ön på andra sidan bron. Skitläskigt!
Sen när jag var på väg till skolan såg jag en bil vars ena framlyse (eller vad det heter...) (jag kan inte bilar.) inte fungerade, och det andra lyste bara svagt. Man såg knappt bilen. Livsfarligt ju! Jag menar, tänk om man kommer körandes i en väldig fart och inte får syn på bilen förrän den är 50-100 meter nära. Hinner man stanna säkert då!? Som sagt, jag är ingen expert på bilar, men jag tror inte det.. En stund senare såg jag en annan bil med samma problem.
I den stunden lovade jag mig själv att när jag har bil och "framlyset" (eller ja, vilket lyse som helst) går sönder ska jag fixa det direkt. Man vet aldrig när det kan bli dimma!
Och jag hoppades att inga olyckor skulle hända pga dimman och de söndriga ljusen..
Det jag ville komma fram till var: Tänd ljusen för guds skull, så ni syns och ser!!
 
Nu har min klasskompis kommit, och väntat en liten stund så nu får jag gå och sätta igång med arbetet.
:)

Prayers for Bobby

Lika mycket som jag tror och tycker att homosexualitet är okej och naturligt, lika mycket finns det människor som tycker att det är äckligt och onaturligt. Jag vill och önskar att alla kunde förstå att det handlar om kärlek, och acceptera det, oavsett om det handlar om en främling eller en familjemedlem.
Jag har haft tur, mina vänner och familj har accepterat mig som jag är. Men jag har vänner vars familj och omgivning inte har varit accepterande. Just nu kan jag bara hoppas och önska att det blir bättre för dem. Men jag kommer aldrig sluta kämpa för en mer accepterande värld! ♥

I make it happen!

Vet ni, det finns folk som sitter hemma och klagar på att de inte har något att göra, eller någon att vara med, att ingen nånsin hör av sig och till slut sitter de där och tycker synd om sig själv för "ingen bryr sig om mig".
 
Nähe, men hur kan det komma sig? Är det kanske så att man sitter där och förväntar sig att andra ska läsa ens tankar, känna av att man känner sig ensam och vill ha deras sällskap? Knappast!
 
Jag känner flera som gör såhär, och jag har gjort det själv. För inte så längesedan satt jag hemma varenda helg, gick bara ut om jag hade ett ärende, skulle handla eller om någon hade bjudit hem mig - vilket inte hände ofta. Och vet ni varför? För att jag inte tog steget själv.
 
Det är lätt att fastna i det där och förvänta sig att andra ska höra av sig. Och just då är det ännu lättare att glömma bort hur många vänner man faktiskt har. Och just då är det vääldigt svårt att ta upp telefonen och ringa till någon av dem.
 
Jag lyckades bryta min vana, men det var inte lätt. När jag lämnade mitt ex hade jag väldigt få vänner, eller åtminstone kändes det så, för jag hade inte kontakt med någon. Faktum är att jag inte har någon större kontakt med någon av mina vänner, förutom dem som går i min klass och på min skola av ganska självklara skäl ^^ Men jag har lärt mig att det spelar ingen roll. Man måste inte höras av varje dag eller varje vecka eller ens varje månad, för när det väl gäller så finns de där vännerna där, och det enda jag behöver göra för att nå dem är att ringa eller sms:a, (eller ibland måste jag sms:a, ringa och skriva på facebook ett antal gånger innan de svarar (Angelica xD) ), så finns de där, oavsett om det handlar om ett problem eller bara viljan att träffas.
 
Nu har jag bestämt mig att inte ha en enda tråkdag om jag inte vill det själv (ibland vill man faktiskt bara vara för sig själv, och då är det viktigt att vara det med). Det har ju bara varit två helger sedan skolan började (det är de helgerna som räknas mest!!), men jag har sett till att ha kul varje dag, oavsett vad vi gör.
 
Förra helgen träffade jag ju prinsen, och fick en cykel och bjöd Teddy på middag. Det var en jättetrevlig helg.
 
Denna helgen har också varit bra. Mer om det i nästa inlägg.
 
Hörni, om ni har några såna tråkiga vanor - bryt dem! Det är himla tråkigt att vara den där vännen som förväntas höra av sig, så har man en vän som känner sig ensam och plötsligt är besviken på en för att man inte har hört av sig, trots att den inte heller har hört av sig.

Förlåt!

För några dagar sedan dök följande status upp i facebook-flödet:

 
Jag vill börja med att säga att om ni inte har hört talas om Petra Krantz Lindgren, eller inte följer hennes BLOGG och FACEBOOKSIDA, gör det nu. Hon är en otroligt klok person. Hon skriver och föreläser om barnuppfostran på ett mycket klokt, intressant och tänkvärt sätt. Jag kommer inte ihåg hur jag hittade hennes blogg, men jag var fast direkt. Hon får mig att tänka efter när det gäller mitt sätt att uppfostra mitt barn. Och eftersom att jag ofta håller med henne och tycker att hon har rätt, hjälper hon även till att stärka min föräldraroll med konkret fakta om hur barn, och människor i allmänhet fungerar och varför detta tankesätt fungerar när man har eller arbetar med barn. Hon är väldigt bra på att förklara hur hon tänker. Så, som sagt, kika in på hennes blogg, gilla hennes facebook-sida, och om ni är intresserade av att veta mer om henne och hennes kurser och föreläsningar så klicka på hennes namn på översta raden i detta stycket. Det är så givande, ni kommer inte ångra er!
 
Så, med det sagt återgår jag härmed till ämnet. Att säga förlåt ÄR viktigt, men man vill ju att barnet ska mena det också, och då tror jag inte att det är så bra att säga till barnet "Säg förlåt" när hen har gjort något dumt.

 
Just därför har jag inte en enda gång i Almas liv sagt till henne att säga förlåt till någon, oavsett vad hon har gjort.
Men vad gör jag då om Alma t.ex. slår ett annat barn? För jag ignorerar ju inte det, det funkar inte. Då lär hon sig ju ingenting, förutom möjligtvis att hon kan slå andra barn och att det är ok. Men det är det ju inte. Så, jag ska ta upp ett exempel som faktiskt har hänt ett antal gånger.
Alma slår ett annat barn , oftast för att hon blir arg för att det andra barnet har en leksak som hon vill ha och hen vill inte ge det till henne. Hon försöker ta leksaken, men det andra barnet gör motstånd, varpå hon blir arg och slår till barnet. (Ofta finns jag ju i närheten, i samma rum och då försöker jag så klart lugna barnen innan det blir bråk, men det är inte alltid man hinner det, och ibland kan det vara så att man är i ett annat rum med, så låt oss anta det sistnämna...) Barnet blir ledset och går till sin mamma. Alma står kvar och jag låter henne vara en kort stund, för jag ser att hon tänker efter vad som just hände, och egentligen vet hon ju att man inte får slåss. Nu går hon ofta fram till det ledsna barnet och tröstar/klappar/GÖR förlåt, utan att jag behöver säga något. Men förut behövde jag oftast göra något för att hon skulle förstå att man inte får göra så, och varför. Jag sa INTE "Fy dig, så får du inte göra. Nu får du inte leka med *namn* längre!". Det kanske låter helt galet att säga så, men det finns föräldrar som gör så, antagligen fler än ni tror. Nej, i stället går jag fram till henne, böjer mig ner och säger lugnt "Man får ju inte slåss", tittar på det ledsna barnet och visar henne "Titta, *namn* är ju jätteledsen nu, det gör ont på henom.". Ev. upprepar någon gång för att se att hon verkligen hänger med. Hon nickar och skakar på huvudet för att visa att hon hänger med, sedan går hon och klappar barnet för att visa sitt förlåt. Hade jag i den stunden kanske i stället sagt "Nej Alma, man får inte slåss, nu är *namn* jätteledsen, gå och säg förlåt", hade hon kanske sagt förlåt, men hon hade inte haft en aning om vad det betydde, varför hon sa det, och hon hade definitivt inte menat det.
 
För några veckor sedan när Alma råkade slå till mig i ansiktet och jag fick ont tittade hon på mig, klappade där hon hade råkat slå till och sa "f'låt mamma". Jag bara tittade på henne och tänkte 'men lilla gumman, det var ju inte meningen' typ. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade, eller om jag ens svarade, men jag blev så fundersam just då. Hur kom det sig att hon sa förlåt när jag aldrig har sagt till henne att säga så?
 
Så kom jag på en sak. Hon har ju faktiskt hört mig säga ordet vid flera tillfällen där jag samtidigt har förklarat att jag har gjort fel, vad jag gjorde fel och varför. Det är så jag har valt att göra för att lära henne att säga förlåt, och att säga det när man faktiskt menar det. Jag trodde bara inte att hon skulle "fatta" det än, så tidigt. Anledningen till att jag skriver "fatta" i citationstecken är för att jag inser att hon faktiskt är ganska liten, och även om hon kanske förstår innebörden måste man, när man börjar använda nya ord, prova sig fram, och då behöver man även kanske fler verktyg för att till slut veta vad det verkligen innebär. Varför man säger förlåt och i vilka sammanhang.
 
Igår när vi hade kommit hem berättade Alma att hon hade knuffat ett annat barn på förskolan.

"Oj då, vad hände sedan?" frågade jag.
"*Namn* blev ledsen då", svarade Alma, och jag märkte att hon ville berätta mer.
"Jaha, varför blev hen ledsen då?"
"Därför jag puttade *namn*"
"Tror du att hen fick ont?"
"Ja, jag klappade *namn* och sa förlåt."
 
Och där ryckte jag till lite. Just eftersom att vi hade haft ämnet uppe bara någon dag tidigare. Jag har bara hört Alma säga förlåt den enda gången som hon råkade slå mig, och eftersom att Stina (se bild) gissade att kanske någon på förskolan hade sagt att man skulle säga förlåt blev jag både fundersam och lite orolig. Tänk om förskollärarna/pedagogerna faktiskt säger till barnen att säga förlåt när sådant händer, för jag kan tänka mig att det inte är första gången som något sådant händer. Jag hade blivit så besviken om jag fick reda på att de faktiskt gjorde så, eftersom att man vill ju som förälder att "uppfostringssätten" ska stämma överens någorlunda i hemmet och på förskolan, även om jag är medveten om att man inte kan påverka precis allt. Och sen är det ju så att en del saker är viktigare än andra.
 
Konversationen fortsatte i alla fall och vi pratade lite om att säga förlåt, jag frågade till exempel varför hon sa det, och vi pratade lite om känslor, t.ex. att man blir ledsen om man får ont, och man kan få ont om någon knuffar en, och varför hon knuffade henom, om hon var arg, och att det är ok att vara arg, men att man inte får slåss och knuffas när man är arg. Osv osv. Sen tar ju konversationerna stop ibland, med tanke på att Alma ändå "bara" är 2,5, och trots att hon är väldigt bra på att formulera meningar och förklara saker, har hon fortfarande svårt att förklara varför. Varför hon gör/vill/säger saker t.ex.
 
Vidare då bestämde jag mig för att ta upp detta med pedagogerna på Almas förskola. Jag hade tur, för när jag lämnade Alma i morse var just den förskolläraren som hade varit med och sagt till och tröstat när Alma knuffade det andra barnet igår, där. Så jag berättade för henne vad Alma hade sagt och frågade hur de brukade reagera när sådant händer. Varpå hon förklarade i princip på samma sätt som jag hade gjort/brukar göra. Jag förklarade då att anledningen att jag undrade var just för att Alma hade berättat att hon sa "förlåt", och att jag aldrig har sagt till henne att säga det, och frågade om de gjorde det. Då berättade hon att de inte säger till barnen att säga förlåt i stunden, men att de kan prata om ordet, t.ex. förklara vad det betyder och varför man säger det. Hon berättade även att pedagogerna hade börjat prata om att börja arbeta med just det här och att "göra/visa förlåt" i stället för att säga det. (se Angelicas kommentar t.ex - hon är också förskollärare, fast på en annan förskola :P) Slutligen lade hon även till att just igår hade Alma sagt förlåt självmant.
 
Åh, jag blev så stolt. Jag har gjort rätt, mitt sätt funkar. Och min dotters förskola och förskollärarna där är så otroligt bra!
 
Vad tänker ni kring det här med att säga förlåt, och att lära barnen att säga det?

Mattävlingen är avslutad

Oj vad många svar jag fick från er i mattävlingen ...NOT.
Nåväl, ni var väl sura över att ni inte skulle få någon mexikansk middag x) haha

Tävlingen är i alla fall avslutad och jag blev smått chockad när jag läste mina vänners gissningar:

 
 
Blev som sagt smått chockad av en del av dessa svar. Några kan jag förstå om de fortfarande bor hos sina föräldrar och inte handlar så ofta, eller de som har bättre ekonomi osv. Men iaf så blev jag inspirerad att dela med mig av mina ekonomitips :P så från och med nu kommer jag att berätta lite mer om vad jag köper för mat, var jag handlar och vad jag lagar för mat osv :) Hoppas ni kan få lite använding av det, och kom gärna med egna tips :)
 
Till att börja med kommer jag att berätta vad jag äter de närmsta två veckorna, eftersom att en av frågorna i tävlingen (som dock ingen svarade på) var om maten skulle räcka eller inte. Så genom att berätta vad jag äter kan ni se att jag använder ingredienser som jag köpte med de 389 kr + sånt som jag hade hemma innan :P

Här är kvittot:

 
Tror NI att detta räcker till den 16:de?

Let's get the priorities straight - No, let's get the priorities QUEER (-Billie The Vision And The Dancers)

 
Sprid om ni håller med! :D

Min mammaform

Ni kanske har hört talas om den ganska nystartade sidan mammaformer.se. Det är en sida som Anna (Apan satt i granen), som jag har följt ett tag, startade upp efter att ha läst om USA:s motsvarighet.  På mammaformer visar olika kvinnor upp sina kroppar efter graviditet och skriver sina berättelser. När projektet startades visste jag att det skulle bli succé. Jag tycker att det är en jättebra idé och efter att ha funderat ett tag bestämde jag mig för att bidra.
 
Idag publicerades mitt bidrag, en bild på min kropp och min berättelse. Här kan ni läsa den.
 
 
 
(Jag hade tänkt skriva mer här, men jag tror att det som finns på mammaformer är tillräckligt denna gången)
 
 

Alma är allt en riktig flicka!

Alma är en riktig pojkflicka! Jo, det har vi fått höra några gånger. Och visst är det så att Alma inte är så "flickig" (= så som flickor förväntas vara). Hon är livlig och bestämd. Inte rädd för att säga ifrån (och nu pratar jag inte om trots-säga-ifrån). Hon älskar att leka med bilar. Hon brukar leka att hon är drake/monster/spöke och skrämma folk, ryter till ordentligt gör hon med. Och just det, hennes favoritfärg är BLÅ.

Alma tycker även om att leka med dockor, laga mat och baka. Hon älskar böcker. Hon sitter gärna och målar och ritar. Hon är jättebra på att städa, och tycker att det är kul. Hon tycker om att ha klänningar och blir väldigt nyfiken på mitt smink (de få gångerna hon ser mig sminka mig). Hon är dessutom mycket artig, hälsar och tackar alltid.

Jag blir faktiskt lite arg över att jag själv sitter och delar upp det såhär, men vad jag vill få fram är att det är såhär folk delar upp personlighetsdrag, vanor, egenskaper och tycken. I flickigt och pojkigt. Och det är så jävla löjligt för den här beskrivningen passar säkert in på de flesta barn. Det finns få individer (jag vågar nästan säga inga) som enbart har kvinnliga eller manliga personlighetsdrag, vanor, egenskaper och tycken.

Så kommer folk och säger till mig att "Alma är en riktig pojkflicka" för att hon har denna "pojkiga" personligheten, som om det är något som jag ska vara extra stolt över. Visst är jag stolt över henne, varenda jävla dag, men inte för att hon eller hennes personlighet anses vara pojkig, utan för att hon är som hon är och hon gör som hon gör och för att jag älskar henne. Och det hade jag gjort även om hon hade varit en blyg flicka som bara tyckte om att rita, leka med dockor och dansa i prinsessklänningar.

Så, vad menar folk egentligen när de säger med det där trycket av stolthet i rösten att Alma är en "riktig pojkflicka"? Vad betyder det?

Enkelt. Pojkar är bättre än flickor, men om en flicka är pojkig, då är hon lite bättre.
Ja, jag vet att det låter hårt och överdrivet, och kanske personen som säger det inte reflekterar över det, men det är det man menar. Har ni någonsin hört någon säga "Hon är en riktig flicka, hon!", eller "Han är en riktig flickpojke!". Nä, jag menar det. Däremot kanske ni har hört någon säga något i stil med "Jo, han är en riktig grabb han!". Där hör ni direkt att det är bättre att vara pojke eller pojkig, då är det något man ska vara stolt över.

Nej, såhär ligger det till. Alma är en flicka. En flicka som är artig, hälsar och tackar, men som inte är rädd för att säga ifrån om någon bråkar med henne. En flicka som tycker om att leka med bilar, dockor, flygplan, gosedjur, lego och matlagning. En flicka som älskar att spela fotboll, och springa och jaga och skrämma andra, och som även tycker om att sitta och rita och måla och läsa böcker.

Alma är en flicka, och hon behöver inte bli kategoriserad som "pojkflicka" för att verka bättre, eller för att jag eller någon annan ska vara stolt över henne.
Alma är Alma, oavsett vad hon har för personlighetsdrag, vanor, egenskaper och tycken.

 
Flickig flicka leker med docka VS pojkig flicka leker med bilar.
Bilderna tog jag för att använda som framsida till min hemtenta om genuspedagogik i förskolan.

"Dumma mamma!"

Alma växer och utvecklas för fullt. Jag är inte så insatt i barns språkutveckling, vad som är "normalt", och ska jag vara ärlig så bryr jag mig inte, alla barn är olika och det är så onödigt att jämföra barn med varandra. Men i alla fall, vad jag vet är att Alma pratar väldigt mycket för att vara 2 år och 2 månader. Orden och meningarna bara flyger ur hennes mun. Jag hänger inte med längre! Förut lärde hon sig ord och meningar som jag sa ofta, men nu har hon börjat hitta nya ord och ordkombinationer själv, och jag förstår inte vart hon får allt ifrån!

För några dagar sedan, på morgonen när vi vaknade hörde vi att Blanca (Almas katt) stod utanför vår dörr. Följande konversation utspelas:

Alma: Blanca!!
Jag: Jaa, ska vi släppa in henne?
Alma: Det gör vi!

Huh? Det gör vi? Jag förväntade mig ett "ja" där. Wtf lix..

Jag är mycket kärleksfull mot Alma, jag kramar henne, pussar henne, säger att jag älskar henne, osv osv. Ibland när jag kramar henne kan jag säga något som "Lilla Alma", "Lilla älskling", ibland "Lilla lilla..." osv. Nu har Alma börjat säga det till mig med: "Lilla lilla mamma" och så klappar hon mig på kinden. Lilla gullunge ;)
Hon har även börjat med "MIN mamma!", "MIN pappa!", "MIN Bennebe!" (=Jennifer), och så håller hon om personen hårt för att visa att hen är hennes.

Men hon är inte alltid en gullunge. Don't get me wrong, jag älskar henne över allt annat, men ibland blir jag så chockad att jag inte riktigt vet vart jag ska ta mig till. Inte bara över saker hon säger, utan över saker hon gör.

Just nu är hon inne i en trots-period. 2-årstrotsen. Hon är så bestämd! Och hon blir arg väldigt ofta, skrynklar ihop ansiktet, säger emot, viftar med armarna och slåss. Ibland känns det hopplöst, men jag tycker ändå att jag hanterar det på ett bra sätt, fast ibland blir jag bara helt stum och tänker: "WTF did you just say/do!?". Men sen tänker jag efter, tar ett djupt andetag och förklarar lugnt och sansat varför hon inte får som hon vill/en inte får säga/göra så, osv osv.

Ikväll när hon skulle sova var hon nog lite för trött, ena sekunden verkade det som att hon skulle somna när som för att i nästa sekund sätta sig upp och busa med sin Pingu. Till slut fick jag nog och sa till henne att Nu är det faktiskt läggdags, varpå hon lade sig ner argt och drog våldsamt i min tröja (vi ammar fortfarande). Jag sa till henne att lugna ner sig och vara försiktig. Hon lyssnade inte, och fortsatte, så jag sa till henne bestämt att det gjorde faktiskt ont. Då slutar hon, tittar på mig argt och säger högt och bestämt: "DUMMA MAMMA!", sen gräver hon ner sitt arga ansikte i kudden. Jag försöker få henne att titta på mig för att förklara att man inte bör säga så, eftersom att jag då blir ledsen, varpå hon upprepar det några gånger och fortsätter titta ner i kudden. "Dumma mamma! Dumma mamma! Dumma mamma!!" med morr i rösten. Nej, jag överdriver inte, snarare underdriver. Jag väntar tills hon lyssnar och förklarar igen, då tittar hon upp på mig och pekar argt på mig, hon brukar göra så, bara det att just nu låg jag väldigt nära henne och hennes finger hamnade i mitt öga. Aj!

En väldigt kort stund efter det lyssnar hon på mig, tittar på mig och ler och säger att hon inte tycker att mamma är dum och svarar lugnt "ja" när jag förklara för henne att det inte är snällt att säga så, och att en kan bli ledsen. Sen säger hon att "Mlamla" (Alma) var ledsen och blev arg för att hon var trött så hon ville sova, lade sig lugnt bredvid mig och en kort stund därpå somnade hon.


Alma VILL INTE sova! (gammal bild) Det här är inte ens hälften av den arga Alma som inte ville sova idag.

I slutändan är hon alltid min gullunge ändå, men jag tycker att det är viktigt att låta henne vara arg, även om det bara handlar om en, för mig, fjuttig grej. Och trots att det är mitt eget val att göra såhär, och jag tror och tycker att mitt sätt är bäst för mig och mitt barn, så är det ibland väldigt jobbigt. Men jag antar att det hör till.

Jag inbillade mig bara att hon aldrig skulle säga "Dumma mamma" till mig, för jag är ju faktiskt världens bästa och snällaste mamma ;D

Jag säger ALDRIG till Alma att hon är fin eller duktig



Man kan inte handla för pengar som man inte har

Och nu ljög jag. Man kan visst handla för pengar som man inte har. Man kan handla hur mycket som helst. Man kan handla på kredit. Man kan höja kreditgränsen. Man kan ta lån. Och man kan ha skyhöga skulder till kronofogden. Till slut kan man bli av med allt man handlat för pengar man aldrig hade och hamna på gatan.

Ok, jag vet, det är väldigt långsökt, men det händer. Antagligen oftare än man tänker sig det. Och skulle det inte gå så långt hamnar det på samvetet i stället. Ångest. Ekonomi-ångest. Bland det värsta som finns. Helt förståeligt om man har varit med om något som har försämrat ekonomin, men har man satt sig själv en sådan situation får man helt enkelt skylla sig själv.

Som min låtsaspappa brukar säga till mig: "Det är inte hur mycket pengar man får som spelar roll, det är vad man spenderar det på och hur mycket utgifter man har."

Det är alltså möjligt att klara sig hur bra som helst med 10 000 kr/mån.
Det är heller inte helt ovanligt att någon som tjänar 40 000 kr/mån inte har ett öre kvar till mat eller kläder. 

Okey okey, vad vill jag komma fram till egentligen?

Äe jag ville bara berätta att jag har sett till att fixa till min ekonomi lite. Jag började ju handla på kredit förra året. Klarna. "Åååh vad bra!" tänkte jag varje gång jag klickade hem något och slapp bli av med pengar på en gång. 
Första räkningen jag fick hem var det siffror på. Som ett kvitto. Detta har du köpt och här är totalsumman. TOTALSUMMAN! Yep, med stora bokstäver. Det var en hög summa. Men jag ryckte på axlarna, log lite snett och tänkte "vad skönt att jag inte behöver betala så mycket på en gång". Jag trodde väl att den där summan skulle bli mindre och mindre. Ha! Det finns ju något som heter ränta också. Vad det är? Jadu, jag är extremt dåligt insatt i ekonomi, men ränta, det är något som ser till att den där summan blir högre och högre om man betalar "inte så mycket på en gång". Öööööh. Aja. Nån gång ska man väl lära sig.
Hos kronofogden kan man stoppa räntan och göra upp en avbetalningsplan, har jag hört, jag har (tack och lov) inte behövt uppleva detta, men varit nära. 
Man kan inte stoppa räntan om man handlar på kredit.

Idag är den där totalsumman mycket högre än den var från början pga räntan. Fast inte bara. Trots att jag vet allt detta är det så enkelt att trycka "avbetalning" när man "bara ska" köpa grejer på internet hela tiden. Det är svårt att stoppa sig själv när man ser något som man verkligen vill eller behöver ha (och det är väldigt sällan som man faktiskt behöver just det där), men inte har pengarna till det. Så idag såg jag till att spärra mitt Klarnakonto. Jag kan inte beställa något från internet och välja avbetalning. Och för att inte räntan ska sno mina pengar har jag bestämt mig för att betala mer än minimibeloppet varje månad. 
Det känns skönt. No more kredit förrän jag faktiskt har råd att betala tillbaka!

Köpte ju dessutom möbler på IKEA för några månader sedan, och ansökte om kreditkort för att kunna delbetala. Vad tror ni inte händer då!? Ansökan blir nekad. Okay thankyou very much, howthefuckamisupposedtopaythefuckingfurniturenudååå?
Men det löste sig som tur var. Jag fick bara ringa till kundtjänst, sitta i telefonkö en halvtimme och bli kopplad till andra personer tills jag till slut fick göra upp en avbetalningsplan. Utan kreditkort. Lika bra det, annars hade jag tjoat loss på ikeas hemsida och ångrat det efteråt.

Nä, nu får det vara nog med kredit och fakturor hit och dit. Från och med nu ska jag inte köpa något med pengar som jag inte har! 

Tjejer måste visa vad de går för om de vill vara med...

Idag hade vi idrott första gången efter lovet. Jag tycker idrott är kul och jag älskar att träna, tyvärr är jag ganska dålig på att göra det på fritiden, men har ju lovat att förbättra det. :P
Vi spelade Volleyboll idag. Jag gillar de flesta bollsporter och är ganska bra på dem med.
I min klass är vi ungefär 16 st och vi har idrott tillsammans med en annan klass med 8 elever. I min klass är vi 3 tjejer och i den andra 5. Resten är alltså killar. Idag fick man välja om man ville spela volleyboll eller träna på gymmet, 3 tjejer (inklusive mig) och 12 killar valde att vara med och spela. Jag vill även tillägga att majoriteten av killarna är väldigt otränade iom att de är intresserade av en annan typ av spel (höhö spelnördar).
Trots det märker man att det blir så orättvist när man som tjej spelar bollspel. Tjejer kan ju inte spela fotboll, basket eller volleyboll (mina favoritbollspel som exempel där :P). Och eftersom att laget vill vinna låter killarna gärna bli att passa bollen till tjejen, då passar de hellre till en kille som de vet är ganska dålig. Jo, jag vet för det har hänt mig riktigt många gånger. Om man då vill vara med och spela måste man, som tjej, ta tag i bollen själv och visa vad man går för. Men det räcker inte att man t.ex. gör mål en gång. Jagmenarhallåååå, det kunde ju bara ha varit tur liksom! Neeej, för att få vara med och spela får man inte göra ett enda misstag, och man måste försöka dubbelt så mycket tills de andra faktiskt fattar att man kan.

Det är så synd, för även de som kanske inte är så bra på det får ju inte någon chans att lära sig eller vara med. Man känner sig så utanför.

Nu var det inte direkt så idag egentligen, mer än att jag märkte pga en del kommentarer att killarna inte trodde att jag skulle klara t.ex. en serve just för att jag är tjej. Volleyboll är ett bollspel som man egentligen inte blir så svettig av (om man inte verkligen tar det på blodigt allvar, som t.ex. i en turnering), men jag kan säga som så att jag var ganska svettig när spelet var slut.
Och mitt lag vann. =D

Jag tänker inte tacka någon för att de uppskattar mitt utseende

Let's get serious for a moment here.

Det är mycket sällan som jag klär mig, sminkar mig eller fixar mig för andras skull. Det skulle ev. vara på kalas eller andra högtider. Fast då gör jag inte det direkt heller för att någon ska tycka att jag ser bra ut, utan mest för att man "ska" klä upp sig vid såna tillfällen.

Men jag har, som de flesta andra, en egen stil. Ett sätt som jag gillar att klä mig på. Vissa kläder, smycken, accessoarer och smink får mig att känna mig trygg, att känna mig som mig själv, som någon jag trivs med. Jag bryr mig inte ett skvatt om vad andra tycker, så länge jag trivs med mig själv och känner att kläderna är bekväma är jag nöjd.

Jag har en lite hip-hopig stil kan man väl säga. För det mesta iaf.

Idag klädde jag mig inte mycket mer annorlunda än jag brukar, förutom att jag tog på mig lite armband och två häftiga ringar, jag bara kände för det ^^ och sen har jag återfunnit min älskade keps/hatt som jag lade undan nån gång när min mamma kommenterade att den var ful (vilket jag inte tycker att den är, men min mammas kommentarer är de enda jag tar åt mig. Dumt, jag vet ^^, but im working on it..) så jag hade även den på mig, och en ny tröja förresten, en blå hoodie från H&M som det står "Like What You See?" på (motsägande, jag vet, men jag älskar kläder med text på xD särskilt roliga, ironiska och/eller med bra budskap på) (Jag borde skriva till "Well I don't care" eller nåt under xD haha höhö...) Aja iaf.

Så träffar jag en killkompis som hälsar lite och i förbifarten ropar han "Fin stil" eller nåt liknande. Jag svarar: "Eller hur!", för att jag håller med, och jag trivs i den. Då svarar han "Man brukar säga 'tack'.". "Haha, inte jag" skrattade jag skämtsamt tillbaka, för jag brukar faktiskt inte tacka när någon kommenterar eller ger mig komplimanger för mitt utseende.

Killens svar (och antydan till min otacksamhet) fick mig att börja tänka till lite.

Varför tackar man någon när dem kommenterar ens utseende?
Varför ska jag (eller någon) tacka någon för att mitt utseende gör dem glada (eller vad de nu menar och vill få ut utav att ge mig en sådan kommentar)?

Mitt utseende är inte till för ditt öga eller ditt behag och tillfredsställelse.

När någon kommenterar en annan persons utseende tycker jag egentligen inte att det är en komplimang, trots att personen egentligen menar väl.

Komplimang: artighetsbetygelse i ord (i tal l. skrift) l. åtbörd (se b); numera i sht om uttryck för beundran som man av artighet o. i mer i. mindre konventionella talesätt riktar till ngn (i sht till en dam), "artighet", förr äv. i vidsträcktare anv. om (konventionella) artigheter i allm. o. om (mer l. mindre konventionella) uttyck för högaktning, uppskattningg."vördnad", "vördsam lyckönskan", "vänlig hälsning" o. d; förr stundom om artig ursäkt o. d. Säga l. giva ngn en komplimang (kom- plimanger), förr äv. göra ngn (l. till l. åt ngn) en komplimang, förr äv. frambära (jfr FRAMBÄRA
(SAOB)

En komplimang för mig kan t.ex. vara om någon skulle säga "Vad snäll du är", "Jag tycker att du är hjälpsam" eller "Vad bra du är på att samarbeta", några exempel bara, det finns många komplimanger man kan ge som jag faktiskt skulle bli tacksam över och vilja säga "tack" till personen som ger den. Det jag skrev i exemplerna ovan är exempel på goda egenskaper, och jag skulle absolut bli tacksam om någon uppmärksammade någon av mina goda egenskaper.

Mitt utseende är inte en god egenskap, eller en egenskap ö.h.t. och jag behöver inte någons bekräftelse för mitt utseende för att må bra.

Hur reagerar ni när någon kommenterar ert utseende eller ger er liknande kommentarer?
Brukar ni kommentera andras utseende? I så fall, varför?

2011 har varit ett riktigt skitår!

Det är visst nu man ska sammanfatta året som har gått.

Januari

Vi firade nyårsafton hemma hos mamma. Det var bara jag, Alma och hennes pappa. Tanken var att vi skulle göra god mat och ha det mysigt tillsammans. Men Almas pappa kom flera timmar senare än vi hade bestämt, så det blev ingen speciell mat och vi satt och kollade på tv hela kvällen tills vi gick och la oss kl 11.. Värsta nyårsafton ever!
Det tog slut med Almas pappa och jag började träffa en tjej, men av flera anledningar blev det inte mer än så, och jag och Almas pappa blev tillsammans igen.

Februari

Alma fyllde 1 år. Vi firade hemma hos oss, hela tjocka släkten tryckte ihop sig i mitt lilla vardagsrum men det var mycket trevligt och Alma var glad!
Alma började på dagis och jag började skolan igen, i en ny klass men samma program jag började på när jag var gravid - Spelgrafik och Animation.
Jag och Almas pappa bestämde oss för att flytta ihop.

Mars

Almas pappa sa upp sin lägenhet och började vara mer hos oss. Under denna månaden var det första gången han misshandlade mig fysiskt. Jag kommer inte ihåg när det var för jag valde att låtsas som att det inte hade hänt och förlåta honom. Men bara någon vecka efteråt bråkade vi och jag kastade ut honom.
Jag var ensam i två veckor och hade det bra med Alma. Körde somna-utan-gråt-metoden och fick henne att somna själv i sin säng.
Sen kom hennes pappa tillbaka, vi bestämde oss för att försöka få saker att fungera och han skulle fortfarande flytta in.

April och Maj

Har inga klara minnen från dessa månaderna. Allt var liksom en dimma. Förhållandet med Almas pappa blev bara sämre och sämre. Mindre misshandlingstillfällen som man suddade ut från minnet direkt. Kämpade på i alla fall, men i slutet av Maj (kontraktet på hans lägenhet gick ut sista maj och han skulle alltså flytta in hos mig "på riktigt" första juni) fick jag kalla fötter, bestämde mig för att inte låta honom flytta in hos mig och sa ifrån. Det var bara en vecka kvar på hans kontrakt så han hade ingenstans att ta vägen, därför lät jag honom stanna tills han hittade en lägenhet.

Juni

Han stannade hela månaden och sket i att leta efter lägenheter. Efteråt berättade han att han struntade i det för han trodde att det skulle funka med oss i alla fall. Jag hade redan gett upp och gick mest runt och var arg. Hemma. Ute var allting bra. De som inte visste sanningen trodde att allt var bra, det var så det såg ut.

Juli

Jag kommer inte ihåg om det var i slutet av Juni eller början av Juli, men där någon gång blev allting extremt mycket värre.
Jag hade fått sommarjobb och hade Alma på dagis från 7:30 till 16. (Hennes pappa hämtade henne eftersom att jag slutade jobba samtidigt som dagiset stängde). Trivdes inte på jobbet eller med Almas förskola, men kämpade på ändå. En dag hade Almas pappa sagt att han ville ha Alma hemma i stället, för han var arbetslös (har alltid varit). Men på morgonen ångrade han sig och skulle lämna henne ändå. Precis innan jag skulle gå till jobbet upptäckte vi att Alma hade feber. Han tänkte lämna henne på dagis ändå, och när jag förklarade att hon inte kunde gå till dagis när hon var sjuk och att han fick ha henne i alla fall, fick han ett bryt, och tyckte att jag skulle skita i jobbet. Jag blev arg och förklarade att det är orimligt att jag ska skita i jobbet för att vara hemma med vårt barn när han inte har något jobb, utan bara ville träffa sina kompisar. Då tog han stryptag på mig. Två gånger. Jag kastade ut honom direkt, ringde till mamma som sa att jag skulle gå direkt till polisstationen, ringde min bästa vän som kom direkt och följde med, och passade Alma medan jag satt på förhör.
Det gick 2 veckor innan han kom tillbaka. Bad om ursäkt och lovade, som så många gånger förut, att han skulle förändras. Jag förlät och tog tillbaka, som så många gånger förut. Men det blev inte bättre.

Augusti

Alma började på en ny förskola som vi båda älskar. Skolan började igen.
Abbe flyttade ut, och jag trodde att allt skit var slut. På riktigt. I Augusti började förändringen, förbättringen.
Jag började inse vad som hade hänt. Det var då jag öppnade ögonen och förstod.
Trots det höll vi lite kontakt och det var det som var avgörande. Så länge vi hade kontakt hade han fortfarande lite makt.
Det var även i Augusti som jag började blogga här =)

September och Oktober

Mamma flyttade till Malmö.
Jag kämpade med att lämna Almas pappa, men det var fortfarande svårt. Vi höll kontakt, hade det trevligt ibland, men sen hände även det värsta. Det som absolut inte får hända. Det som inte kan nämnas...

November

Här bröt jag helt. Bytte nummer och sket fullständigt i honom.
Och Shit vilken process det har varit. Jag har mått skit och jag har mått otroligt bra.
Skit har det varit för att det är svårt att lämna en sån person. En person man faktiskt älskade trots allt elakt han gjorde. Och rädslan, det var det värsta. För jag visste att han inte skulle ge upp så lätt, och jag hade rätt, och det skrämde mig. Jag vågade inte göra mycket, inte ens gå ut i trappen eller öppna fönstret ibland.
Sen kom mamma och bodde hos mig i en vecka och det gjorde det bättre. Jag ansökte om besöksförbud, men det gick inte igenom. Efter det backade han dock undan lite och jag blev mindre och mindre rädd.

December

December har varit månaden av frihet. Förändring. Förbättring. Förståelse. Ånger. Sorg. Ensamhet. Men också kärlek, vänskap, familj. Omtanke. Gemenskap. Frihet. Lättnad. Frihet, frihet, frihet!

Sammanfattning

2011 har varit ett riktigt skitår! Trots att det slutade bra.
Inatt när Alma hade somnat och mamma och Per hade kommit hit efter festen satt jag och tänkte tillbaka på året som har gått och utbrast plötsligt: "2011 har varit ett riktigt skitår!" båda höjer blickarna mot mig och ser otroligt chockade ut. Jag brister ut i skratt, vilket får dem att tro att jag bara skojade. Men det gjorde jag inte. 2011 HAR varit ett riktigt skitår, men det slutade bra, och 2012 började bra. Och jag tänker se till att detta året, och alla år framöver kommer att vara bra!

Hemligheten till ordning och reda

Jag har alltid varit slarvig och lat när det gäller städning, men vem tycker om att städa egentligen? Det är ju typ det tråkigaste som finns, eller hur?

Men nu har jag listat ut hemligheten, eller hemligheterna till hur man håller ordning.

1. Plocka undan efter sig direkt.
Det är ju något man alltid hör, och jag har alltid tyckt att det varit jobbigt, men inte fattat varför, förrän nu. Jag har inte haft plats för alla mina grejer, vilket leder oss till nästa punkt.

2. Förvaring.
Lådor, skåp, burkar, vad som helst! Det spelar ingen roll vad det är, så länge det ser fräscht och snyggt ut. Men det räcker inte. Följer man endast dessa två regler är det lätt att vad som helst hamnar i vilken låda/skåp/burk som helst, vilket kan göra det svårt att hitta rätt grej när man behöver den.

3. Organisering.
Var sak har sin plats. T.ex. skolböcker i en låda, pysselgrejer i en låda, halsdukar och mössor i en, och hårgrejer i en annan. Leksaker kan vara uppdelade i olika kategorier, t.ex. instrument i en låda, bollar i en låda, dockgrejer i en och klossar i en annan. Hyllor funkar förresten också bra, så länge allt har sin plats på hyllan. Annars ser det oredigt ut. Ni som har barn i min dotters ålder (~1½ - 2 år), tänkt på att i denna åldern älskar dem att städa och organisera. Det är jättebra att börja förbereda dem i denna åldern, jag hoppas att om vi fortsätter såhär så håller det i sig. 

Jag ska visa er! =)
Jag kom på det här med förvaring för någon månad sen, och efter det har jag köpt nya förvaringslådor lite då och då, och nu är jag nästan klar =)

Denna hyllan är MIN och här ska egentligen bara mina saker vara, men ni kommer se att lite av det faktiskt är Almas..

Vi börjar uppifrån och ner.
På översta hyllan har jag bilder på mig och min lillasyster, och Alma såklart! =)
På andra hyllan har jag IKEAs förvaringslådor. Från vänster: 1. Scrapbookgrejer, 2. Allt möjligt (det är ok att ha en sån låda ;P), 3. "Skrivbordsgrejer" (t.ex. lim, tejp, häftapparat, osv.), 4. Mobil- och kameratillbehör, bl.a. sladdar (mest sladdar!) och minneskort.
På tredje hyllan uppifrån har jag faktiskt organiserat mina papper och grejer! Helt otroligt, I know x) Så i den där grejen som är längst till vänster har jag mest tidningar. Vi Föräldrar :P I pärmen bredvid har jag scrapbookpapper och klistermärken bl.a., I den andra pärmen har jag viktiga papper, som t.ex. garantikvitton, hyresspecifikationer och sånt.. Och i tredje pärmen har jag skolpapper. Sen kommer ett häfte om hur man använder min skrivare, och sen Almas "Mina första år"-bok, och efter det har vi några fotoalbum och Almas scrapalbum som jag har gjort själv. Och till sist ligger mina böcker i en hög i STORLEKSORDNING! (Jag blir nästan chockad själv, "Är det verkligen JAG, Drottningen av Stök, som har gjort detta??? xD)
Fjärde hyllan då. Där har jag två korgar, som jag köpte till hallen, men det blev fult så de passade bättre här. I den ena korgen ligger böcker som inte fick plats i högen på tredje hyllan, och i den andra ligger några tomma fotoalbum, kuvert och lite skrivbordsgrejer. Som ni ser är IKEAlådan med såna grejer full, så jag har en till låda med såna grejer.
På näst nedersta hyllan har vi fyra söta små lådor med olika grejer i :P I den gröna ligger Almas pärlor (hon är jättebra på att gå dit när ingen ser och öppna den så att hela vardagsrummet blir fullt av pärlor! Superkul ju!), i den lila ligger hennes kritor, i den rosa har jag mina nagellack, och i den blå har jag mina smycken.
Och längst ner ser ni 3 förvaringsgrejer(haha känner mig liiite dum nu, under hela tiden har jag scrollat upp till bilden för att se var jag har i hyllan, när jag bara behöver vrida huvudet till vänster så ser jag det i verkligheten (Y) Tiara i ett nötskal? ;P): En stor brun trälåda, där har jag penslar, akrylfärger och oljefärger, och även en liiten låda med pastellkritor. Framför den ligger en låååång platt grej som är full med "konstnärspennor", och ovanför den har jag en silvrig låda med fler pennor. 

Här är Almas hylla, och här finns BARA hennes grejer =)

Överst sitter hennes gosedjur och ser glada ut: Lammet som hon har fått av sin "mamo" (farmor), Pingu som jag köpte till henne, En nalle som hon fick en gång när vi åt lunch på Harry's, en till nalle, som hon fick av sin gamlamorfar och hans fru Inger, och till sist, en Koala som jag hade i El Salvador =)
På andra hyllan har jag satt upp klossar av olika slag. 1. Gummiklossar med olika bilder på, som hon fick av sin pappas kompis, när hon fyllde 1 år, 2. ett slagt pusselklossar ,som hon fick av sin "mommo" när vi var i Malmö sist, och 3. en såndär låda som har hål på locket där man ska lägga i olika klossar i olika former.
På nedersta hyllan har vi musikhyllan. 1. En giraff med knappar som spelar olika låtar, som hon fick i julklapp av sin mamma och pappa förra året, 2. en mikrofon som hon fick av sin pappa när hon fyllde 1 år, 3. Maracas och 4. en trumma, båda köpta nyligen. 
Under hyllan har vi två leksakslådor. I den vänstra finns köksgrejer (till vänster om hyllan står nämligen hennes spis, men köksgrejerna ska inte ligga där sen, jag ska nämligen sätta upp två vägghyllor ovanför spisen sen nån gång), och i den högra har jag blandat bollar och dockgrejer. Sen har hon en låda till där jag har resten av hennes leksaker.
Alma är jättebra på att plocka undan och sätta sakerna på rätt plats. Hon tar det hon vill leka med, leker med det och när hon är klar sätter hon tillbaks det på rätt plats och väljer något nytt att leka med. =)

Här har vi hyllan som står i hallen.

Här står dessa underbara lådor från Åhléns. Jag bara ÄLSKAR dem! De finns i flera olika färger och kostar bara 49 kr/st. 
Översta hyllan 1. mina vantar, mössor, halsdukar (den där rösa som sticker upp har min morfars fru, Inger, virkat åt mig och den är helt underbar! =D), 2. Hårgrejer.
Nedersta hyllan 1. denna låda står tom just nu, men jag hittar säkert något att lägga dit :P 2. Almas mössor, halsdukar och vantar. 

I köket har jag ett skåp där jag har tagit bort skåpsdörren, för Almas spis brukade stå där, och då har hon haft sina köksgrejer där. Men nu har detta skåp stått tomt ett tag, men igår fick jag en idé att skaffa lådor dit och ha Almas målar- och pysselgrejer där.

Jag har inte riktigt kommit på exakt vad som ska vara i vilken låda, men i den nedersta ligger hennes fingerfärger, och i den mittersta ligger hennes "play dough"-lera som vi köpte nyligen. Tanken är väl att hennes kritor (som nu är i min hylla) ska ligga i samma låda som fingerfärgerna, och att vi ska köpa lite tillbehör till leran, och kanske i den översta kan hennes pärlor vara tillsammans med lite snören. Men såhär ser det ut i alla fall =)

På mitt skrivbord har jag även två lådor, i den ena ligger scrapbookgrejer som är för stora för att få plats i hyllan, och i den andra har jag mina skolgrejer och lite andra viktiga papper. =)

Jag måste säga att jag är väldigt nöjd med mig själv! =)
Nu är det äntligen kul att hålla ordning och plocka undan efter mig när jag har gjort något! =)

Oj då! Nu glömde jag helt bort tvättstugan! Måste springa!!! ;D

Jag förstår inte varför alla är så rädda för att jorden ska gå under...

Jag hörde ryktet att jorden går under på fredag. Jaha.  Och så blir reaktionerna precis likadana som de var sist. De flesta skrattar åt det och lever sina liv, men en del verkar faktiskt bli rädda. Men jag förstår inte varför. Om jorden går under så gör den det, och vi dör. Svårare än så är det inte. Och det är inte sorgligt om ingen överlever, för om ingen överlever så är det ingen som behöver må dåligt för att så många har dött, eller bli ledsen för att han/hon/dem har förlorat någon. Det är ingen som behöver hjälp med något för att deras hem har förstörts. Det är liksom inte jämförbart med katastroferna som sker, jordbävningar, tsunamis, svälten i afrika eller bombningar och skjutningar i Norge. Det är inte jämförbart med andra världskriget. Inte på något sätt. 

Alltså visst, I get it, det är "The Big End". Armageddon. Krig mellan himlen och helvetet och allt det. Och nej, jag skrattar inte åt det. För jag tror på Gud. Jag tror på att det finns ett slut och jag tror på vad som händer efter det. Men om man inte tror på Gud, och om man inte tror att något händer när man dör, varför i helvete blir man så rädd när någon säger att jorden ska gå under??
Tycker dem (ni?) att det är synd att jorden ska gå under pga all framgång? Haha, skulle inte tro det, vi håller ju själva på att förstöra jorden. Om jorden skulle gå under nu skulle Gud bara göra den en tjänst i stället för att låta den "lida till döds". Är det någon som förstår vad jag menar?

Och dessa reaktioner när folk skrattar åt det, man bara ser historien repetera sig själv. Historien i Bibeln där Noak bygger sin ark och berättar att jorden kommer att gå under, och alla skrattar åt honom, men han bygger sin båt för han tror på Gud. Han är inte rädd för han vet att om man har Gud på sin sida finns det inget att vara rädd för. Och Gud hjälpte honom. Och där stod alla andra som skrattade åt honom till slut, skriker och ber Noak öppna arken och släppa in dem. 
Alla ni som skrattar nu, ni kommer stå där till slut, helt förtvivlade och ångerfulla över att ni skrattade den dagen som jorden faktiskt går under.

Jag tror att det finns ett paradis på jorden efter Armageddon och bara dem som har gjort sig förtjänta av det får komma dit. Jag tror inte att någon brinner i helvetet, men det finns en evig död för resten. Det är vad jag tror, men det finns många olika teorier..



Vad tror du?
Är du rädd för att jorden ska gå under? Varför?/Varför inte?
Vad tror du händer efter döden?
Vad tror du händer efter att jorden har gått under?

Lämna gärna en kommentar och berätta vad du tror och tycker =)

Dockor...

När jag var ungefär 12-13 år blev jag rädd för något som jag tidigare hade tyckt om väldigt mycket.
Jag var i bokslukaråldern kan man väl säga, och en period fastnade jag för skräckböcker. Jag läste spökhistorier och andra läskiga grejer, och jag älskade.
En berättelse handlade om en familj som åkte ut på landet, där ett av barnen hittade en docka i ett skåp. Av någon anledning kastades denna docka i havet och försvann. Men dagen efter låg den i skåpet igen. Ah, nåt sånt. Kommer inte ihåg ordentligt, men det var läskigt. Inget mer med det just då, men ett tag senare började jag få mardrömmar.
En återkommande dröm som hela tiden var samma men ändå ändrades den för varje gång jag drömde den.

Jag hade en bror som hette Daniel. Han och jag bodde hos två gamla tanter, en spinkig och en lite kraftigare. Vi var fattiga och därför delade jag och Daniel både rum och säng. Vårt rum såg precis ut som mitt dåvarande rum, fast lite fattigare. Daniel hade studerat till Meteorolog (det är en sån som säger vädret va? om det inte är det så är det det jag menar i alla fall xP) och det var en stor nyhet att Sveriges bästa meteorolog hade dött. Daniel var på arbetsintervju och fick därmed ta över hennes plats. Han fick även en liten "present" som lyckönskning typ. Han fick den förre meteorologens glasögon och en liten docka som skulle föreställa henne och ge honom samma tur så att han skulle bli en lika bra meteorolog. I drömmen skulle vi precis gå och lägga oss, tanterna satt på varsin pall vid sängen när Daniel öppnade sin present, de sa att dockan var så fin, och att de var så stolta över honom. När de sedan gick satte de dockan på en pall precis bredvid mig och gick. Jag ligger och tittar på dockan samtidigt som jag tänker att jag är stolt över min bror. Plötsligt börjar dockan röra sig. Hennes huvud vrider sig sakta mot mig och jag blir livrädd! Börjar skrika och ropa på tanterna som kommer inspringandes. Jag berättar vad som hände och de bara skrattar. Men eftersom att jag är rädd tar de pallen och flyttar den till fönstret på andra sidan rummet. När de sedan går händer samma sak igen. Dockan tittar på mig och börjar klättra ner för pallen. Jag skriker och ropar på tanterna som kommer in. Dockan ligger då på golvet, tanterna tror att den bara hade trillat, men flyttar pallen till andra sidan rummet, framför sängen. Jag tänker att nu är det lugnt, men när jag tittar på dockan är hon på väg ner från pallen och jag hör hennes steg, hon är på väg mot min säng. Hon vill döda mig! Jag skriker men inget ljud kommer ut. Och sen vaknar jag. 

Haha hemskt!
Jag hade den drömmen, eller liknande flera gånger under en tid. 

I februari år 2005 kom min pappa och hälsade på oss (för första gången på 9 år). Han var där i 10 dagar, och vi hade jättekul de dagarna. En kväll bestämde vi att vi skulle titta på film. Vi såg "The Others", en skräckis, fast mamma sa att vi inte fick titta på skräckfilmer, men pappa sa att den var inte så farlig. Och det var den ju inte, men natten efter hade jag en mardröm och vaknade och var rädd. Jag tände min sänglampa, för jag hade även blivit mörkrädd. Jag trodde att det skulle bli bättre om jag tände lampan, men det första jag såg när jag hade tänt var översta hyllan på min bokhylla som stod framför sängen. Fylld av mina fina porslinsdockor som jag hade samlat i flera år. Plötsligt var de riktigt läskiga. De bara stod där och tittade på mig och jag såg i huvudet hur de klättrade ner från hyllan. Så jag gick och la mig i mammas säng, för första gången sen jag var en bebis!! xD Mamma blev skitarg på pappa och dagen efter plockade vi ner mina porslinsdockor och la upp dem på vinden. 

Sedan dess har jag varit riktigt rädd för dockor. Man kan säga att jag har en lätt dockfobi. Det har hänt att jag har blivit så rädd att jag inte kan röra mig, av vissa dockor. Jag tycker att dem är riktigt otäcka.
När jag var gravid var jag lite rädd att jag skulle få en flicka (innan jag visste att det var en flicka) för hon skulle vilja ha dockor, och det skulle jag aldrig gå med på!
Än så länge har det funkat med gosedjur och andra leksaker.
När Alma var 4 månader fick hon en tidigt 6 månaderspresent av sin mormor. Det var en docka. En tygdocka, en riktigt söt faktiskt. Hon visade den för mig innan hon köpte den, fast utan att berätta att hon planerade att köpa den, bara för att se om jag tyckte att den var läskig. Men den är inte läskig, det är bara dockor som ser verkliga ut, som har ögon och annat läskigt xD haha







Jag är inte rädd för Molly! =D
Däremot har jag skrämt bl.a. hennes pappa med den. Hon är ju så lik Alma, så en gång när han precis kom innanför dörren höll jag dockan så som jag brukar bära Alma, och innan han hann reagera kastade jag dockan till honom och skrek "Fånga!". Hahahaha han blev livrädd! xD

Igår ringde min mormor och berättade att hon hade hittat en docka i en affär som var söt och hon undrade om hon fick köpa den till Alma. Så gulligt att ringa och fråga mig ^^ Hon förklarade väldigt ingående hur ögonen såg ut osv. Hon sa att det är en tygdocka som liknar den som mamma köpte (den på bilderna), fast den är mindre, är en pojke och har "svarta ögon, alltså inte tygögon utan såna svarta runda, du vet såna små runda svarta inte som dockor har du vet?" haha "Såna som nallar har?" "Ja såna svarta runda såna." haha. I alla fall så kommer hon och hälsar på idag och lämnar lite presenter till Alma, bl.a. denna dockan som hon pratade om då =)

Vi får väl se om den är läskig eller inte ;O

Min stora nalle!

När jag var liten hade jag en nalle. En stooor nalle. Den var vit och hette helt enkelt "Stora Nallen". Han var min bästa vän när jag var liten. Han tröstade mig när jag var ledsen och såg till att jag somnade tryggt när jag var rädd på natten. Jag brukade ligga på honom, alltså ha honom som kudde, fast mamma alltid sa till mig att det var dåligt för nacken. Han var med mig läääänge. Jag kommer inte ihåg när jag fick honom, men han finns med på bilder när jag var runt 1 år.. Min syster, Jennifer, hade både spytt och kissat på den har jag för mig, och efter att ha tvättat honom några gånger var han inte lika len längre, men det gjorde inte mig något. Han var så speciell =)
Men en dag, när jag var 6 år (tror jag, kanske äldre.. 8.. jo, jag måste ha varit 8 år nu när jag tänker efter) 8 år bestämde sig mamma för att rensa ut och skänka vårt "skräp" till Röda Korset. Så tog hon min Stora Nalle. "Den är äcklig och gammal!" sa hon och jag inte fick ha den längre. Så la hon den i en kartong tillsammans med andra grejer. Och vad jag grät. Jag grät och grät hela dagen. Fy vad jag var ledsen. En av de värsta dagarna i min barndom typ x) (Dramatiskt! Hehe)

Jag hittar tyvärr ingen bild, men lovar att lägga in en om jag hittar :P
Jag är fortfarande sjuk idag, och när jag vaknade mådde jag mycket sämre. Ont och svullen i halsen och det kändes som att jag hade 10 stora, tunga stenar i huvudet. Lyckades till slut sätta mig upp i sängen, stönade och sa "Jag vill ha min Stora Nalle! :(". Almas ansikte sken upp, hon tittade på mig, sa "Nanne!" och sprang iväg till vardagsrummet och hämtade en av sina nallar till mig. Så otroligt gulligt! <3

Nu, efter två alvedon, en bafucin, lite äggröra med korv, "flang" och en mugg med varm nyponsoppa mår jag bättre. Så kom jag på en idé. Alma måste ju ha en stor nalle! Kollade runt lite på Nalleriet.se och hittade en som var ok, men när jag fortsatte "goggla" hittade jag flera på Allt För Föräldrar. Billigare var dem också, och större. :D
Men nu kan jag inte bestämma mig vilken jag ska ta. Hjälp??


Nalle mellan Teddy Cream vit med hjärta

159 SEK
Mellanstora Teddy Cream Nalle är en vit dröm med stort hjärta lätt att älska. Han mäter 45 centimeter över havet och är en perfekt kompis för barn i alla åldrar. Den vita färgen kanske ses som lite opraktisk bland de allra minsta, men tack vare att Teddy Cream Nalle är tvättbar, går det att ge Teddy Cream Nalle även till en liten lortgris. 

Mjukisnallen är barnsäker. Inga lösa detaljer riskerar att lossna under barnens lek. Nallen är dessutom flam- och eldsäker.

Nalle stor Julle med halsduk

259 SEK
Björnen Julle är en mjuknalle som är klädd för vintern i sin vackra halsduk. Han värmer gott små hjärtan med sin kramgoa design under de kallaste av vinterdagar. Barnsäker som han är, passar Julle stor även de allra minsta barnen. Julle kommer i en stor och en lite mindre version. Den större mäter 63 centimeter i höjd.

Nalle stor Abbe med halsduk

259 SEK
Den klassiskt designade mjukisbjörnen Abbe är en kompis som tål det mesta. Han är inte bara söt att titta på, han är även en tuffing som tål de mest hårdhänta tag, utan att tappa vare sig ögon eller den käcka halsduken. Abbe är helt enkelt en perfekt kompis för barn i alla åldrar.

Stora Abbe mäter hela 63 centimeter i höjd, vilket gör honom till en stadig kompis i barnrummet.

Fluffig stor nalle Robert

149 SEK
Uttrycksfulla Robert är en omsorgsfullt designad mjukisnalle av högsta kvalitet. Han pryder varje hem med den äran och är en god kramgo vän att hålla i handen. 

Robert stor mäter 43 centimeter och är helt barnsäkrad. Färgerna som används till Roberts vackra teckning innehåller inga farliga kemikalier och Robert är helt eld- och flamsäker.


Vilken tycker du att jag ska ta? Vill helst att den ska vara vit, tog med den bruna för att jag tyckte att det var kul att den heter "Abbe" (som Almas pappa)


Hade du nåt sånt gosedjur när du var liten? =)

Queen Tiara

VÄLKOMMEN TILL MIN BLOGG där jag skriver om allt möjligt från min vardag till viktigare åsikter och intressanta tankar om mitt liv som förälder och feminist.

RSS 2.0