Som om ingenting hade hänt

Vi var på semester. Det var jag, Jennifer, Fabiola, Camila, pappa och Julie. Den dagen hade vi bestämt oss för att utforska stället. Vi hamnade på en strand, men eftersom att vi inte hade planerat att bada hade vi inga badkläder med oss. I stället sprang vi runt på sandstranden och lekte tillsammans, vi "barn" alltså. Pappa och Julie satt och solade någon annanstans. Men plötsligt blev vågorna jättestora och de sköljde över oss. Inte sådär farligt stora som en tsunami, utan mer som jättestora vågor som det är utomlands. Vi tänkte att eftersom att kläderna ändå hade blivit blöta kunde vi lika gärna bada i dem. Sagt och gjort och jag var den första som hoppade i. Vad jag inte tänkte på var att tröjan jag hade på mig var vit, och bh:n jag hade under var så tunn att man såg igenom den. Något som killarna på stranden självklart inte missade, och mina systrar skrattade åt mig. Fast det struntade jag i. Jag älskar att bada, så jag struntade i vem som såg vad och fortsatte bada som om inget hade hänt. Efter ett tag börjar även de andra hoppa i. Jennifer först, sen Camila och sen Fabiola som skröt om att hon skulle dyka. Fabiola kunde allt, och fanns det något som hon inte kunde låtsades hon att hon kunde det, eller så lärde hon sig det. Typ som japanska.. Haha. Bara det att hon kunde inte dyka. Hon hoppade i vattnet med huvudet över ytan, och efter en stund stoppade hon ner huvudet under ytan med snorkel och cyklop. Jag började skratta "Det där är inte att dyka!". Hon tittade på mig med den där blicken som sa "tyst med dig, det kan jag visst, som om du kan bättre...". Jag kunde bättre, men det visste inte hon. Hon hade inte sett mig dyka på stranden hemma i Sverige, eller på simhallen. Jag skulle minsann visa henne. Jag hade dock inte tänkt bada mer så medan alla andra hoppade i stod jag på bryggan med min genomskinliga tröja i handen och försökte skruva ut så mycket vatten som möjligt från den. Jag var fullt medveten om att man såg igenom bh:n också så jag försökte dölja den genom att hålla tröjan framför. Vet inte om jag lyckades så bra med det.. Efter en stund dök pappa upp och ställde sig bredvid mig. Han satte armen runt mina axlar medan han stirrade på pojkarna som kollade på mig och sa "Du vet att...", jag svarade "Jag vet" och fortsatte skruva ut tröjan. Pappa nickade och gick och satte sig igen. 
 

 
Det var precis som om ingenting hade hänt. Som om han inte var en elak man. Som om vi systrar hade vuxit upp tillsammans och haft det bra. Som om vi var lyckliga, på riktigt. Han bara accepterade att jag var medveten om problemet som om det inte var hela världen - vilket det ju inte var. I verkligheten hade han säkert dragit undan mig och skrikit om varför jag visade upp mig så och frågat om jag var galen eller nåt. 
 
Kunde bara inte släppa det. Drömmen var så verklig, som om det var ett minne av något som faktiskt hade hänt. Förutom att just den där detaljen inte stämde med verkligheten. Vi var inte lyckliga, han var inte accepterande, och vi har inte vuxit upp tillsammans i en lycklig familj...


Kommentarer
Daniel

Wow... Fullständigt älskade den här blogginlägget...!!!!
Drömmar kan orsaka smärta, mest när dem känns så pass verkliga.

Du vet hur han var, och är... grubbla inte över förhoppningar :) love u !

2014-01-16 @ 14:27:10
Nea

Du skriver så otroligt bra!, du hade kunnat skriva en hel bok. Tänk inte för mycket på det som varit, blicka framåt! Puss å kram<3

2014-01-16 @ 15:40:46
URL: http://crackedactor.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Queen Tiara

VÄLKOMMEN TILL MIN BLOGG där jag skriver om allt möjligt från min vardag till viktigare åsikter och intressanta tankar om mitt liv som förälder och feminist.

RSS 2.0