Att respektera och uppmuntra mitt barn att prata om sina känslor är ett av de bästa valen jag har gjort som förälder

Innan jag blev förälder trodde jag aldrig att det kunde vara så viktigt att uppmärksamma olika känslor. För mig har det varit tabu att visa mig ledsen och sårbar eller prata om mina känslor (och jag tycker fortfarande att det är jobbigt..). När jag var liten och började gråta för något blev jag alltid tillsagd att "sluta skrika" eller gå in på mitt rum. Jag blev sällan tröstad eller uppmuntrad att prata om varför jag var ledsen eller arg. Innan jag själv blev mamma tyckte jag inte att det var något konstigt med det. För mig var det normalt.
 
Sen fick jag Alma, och jag kommer klart och tydligt ihåg ett tillfälle när Alma var bebis och vi var och hälsade på hos en familj som står mig nära. Alma hade varit glad hela dagen, men när vi var där började hon gnälla till lite. Av ren vana sa jag till henne att sluta vara så fjantig. Pappan i familjen reagerade på detta och bad mig att inte säga så till henne, vilket fick mig att tänka efter. Varför sa jag så egentligen? Och främst, vad skulle det få för konsekvenser om jag fortsatte säga så? Just då var hon bara en liten bebis och hade inte direkt kunnat prata om varför hon gnällde, men jag kände ändå att det var dumt att jag sa så till henne. Det är egentligen ganska respektlöst, oavsett ålder. Efter det tillfället har jag läst bl.a. Petra Krantz Lindgrens blogg, både hon och familjen som reagerade över hur jag uttryckte mig, har fått mig att tänka väldigt mycket på det här hur man bemöter barn.
 
Jag har kommit fram till att många är väldigt respektlösa mot barn, utan att riktigt tänka efter hur det kan påverka dem. Ofta när barn gråter eller skriker; är arga eller ledsna, ignorerar många beteendet och försöker distrahera barnet att bli glad i stället. "Det är väl inget" tänker ni säkert nu, men jag tycker faktiskt att det är respektlöst. Man respekterar inte barnets känslor och samtidigt visar man att man inte bryr sig om hur barnet känner sig. Samtidigt vill man ju inte att ens barn ska må dåligt, och då är det ofta enklare att försöka vifta bort problemet och se barnet bli glad över något annat i stället. Men vad lär sig barnet av det? Jag gissar att hen lär sig att dölja sina känslor och inte prata om det som får hen att må dåligt. 
 
Jag har lärt mig att visa respekt för Alma oavsett om hon är glad, arg eller ledsen. Är hon arg eller ledsen brukar jag be henne prata om det, och hon har lärt sig att förklara hur hon känner sig och varför. Detta gör att det är så mycket enklare för mig att förstå henne. Det är inte alltid man kan göra något åt problemet; det som gör henne arg eller ledsen, men jag tycker ändå att det är viktigt att bekräfta de känslorna. Ibland har hon svårt att förklara hur hon känner sig och varför, eller så glömmer hon bara att hon kan prata med mig och gnäller i stället. Då blir jag mest irriterad. Gnäll är ett skitjobbigt ljud, och det hjälper varken mig eller henne om hon bara gnäller. Så jag försöker alltid få henne att prata om vad som är fel.
 
 
Alma har varit sjuk hela lovet, och har därför fått sova hos mig. Men nu är hon frisk och i morgon ska vi tillbaks till skola och förskola och jag längtar efter att gå tillbaka till de vanliga rutinerna. Så idag bestämde jag att Alma skulle sova i sin säng igen. Det var inga problem, Alma borstade tänderna, tog på sig pyjamasen, bestämde vilka gosedjur som skulle sova var och la sig. Sen läste jag en bok. Efter det brukar jag sätta igång vaggvisor och sitta bredvid sängen tills hon har somnat. Idag bestämde jag mig för att försöka låta henne somna ensam i rummet och förklarade för henne att jag skulle sätta igång vaggvisorna och sedan gå ut för att komma och kolla till henne då och då. Inga protester. Jag gick ut, och efter en stund kom hon efter. "Mamma, jag vill tända nattlampan". Så jag gick tillbaka, tände nattlampan, och gick ut igen. Efter en stund ropade hon på mig och sa att hon ville att jag skulle vara hos henne tills hon somnade. Jag förklarade att jag skulle vara i vardagsrummet och kolla till henne då och då, och att hon hade gosedjuren, nattlampan och vaggvisorna. Hon la sig ner igen och blundade, och jag gick ut igen. Efter en stund till kom hon till mig och sa, med gråt i rösten: "Mamma, jag blir ledsen när du inte sitter hos mig"
 
Självklart gick jag och satte mig hos henne, och hon somnade på bara ett par minuter. Hade hon inte förklarat att det gjorde henne ledsen hade jag antagligen inte agerat på samma sätt. Och just när hon sa detta kände jag att det var så skönt att jag har uppmuntrat henne att prata om hur hon mår och varför. 
 
"Tack för att du förklarade att du var ledsen, gumman. Det gör det så mycket enklare för mig att hjälpa dig när du hjälper mig så."
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Queen Tiara

VÄLKOMMEN TILL MIN BLOGG där jag skriver om allt möjligt från min vardag till viktigare åsikter och intressanta tankar om mitt liv som förälder och feminist.

RSS 2.0