En planerad slump?

I onsdags var jag på SACO-mässan i Malmö. Högskolemässan alltså. Det var väldigt spännande. Jag gick på ett par intressanta seminarier (men missade den mest intressanta.. :/ ), och gick runt bland alla högskolerepresentanter för att ta reda på var jag ska ta vägen efter gymnasiet.
 
Jag åkte dit full av förväntan, och tänkte att nu skulle jag minsann hitta min utbildning. Den rätta! 
 
Allra helst skulle jag inte behöva flytta från Karlskrona. Mina alternativ då var BTH i Karlshamn, dit jag kan pendla, eller högskolan i Kristianstad, som hade en distansutbildning. Men egentligen vill jag inte begränsa mig helt, så jag kollade runt på alla högskolor som hade något liknande som jag sökte. 
 
Till min besvikelse hade ingen, INGEN, högskola i Sverige den utbildningen jag behöver för att bli animatör. Inte ens de som jag hade kollat upp före besöket. 
 
Jag gick till nästan varenda representant och frågade om de hade en animationsutbildning, och fick hela tiden svaret "Nej, men vi har..." följt av något helt annat. Oftast var det något med reklam, bildproduktion, bild- och filmredigering, osv. Och visst, det är väl också kul, men jag vill inte hamna på någon reklambyrå resten av mitt liv. Jag vill ju bli animatör! 
 
De flesta av de här utbildningarna verkade ändå roliga, men samtidigt slogs jag ner av tanken att jag inte skulle få lära mig det jag behöver för att bli animatör. 
 
Men sen råkade jag hamna på utlandsutbildningarna. Hoppsan. Det var ju inte meningen. Jag ville knappt ens flytta från staden, att flytta från landet var ju omöjligt i mitt huvud. Men de jag gick med ville gå dit, så jag hängde med. Stod lite i bakgrunden för att försöka undvika att bli intresserad av något typ ^^ Men så såg jag ordet "Animation" på deras skylt. Frågade lite försiktigt om utbildningen och fick till svar: "Ja, då ska du prata med honom (pekade på en annan man), han är Number One högst uppsatt från Disney Pixar!".
 
SAAAAAAAAAAAAY WHAAAAAAAAAAAAAAAT!!!???!?!?!?!?!?!?
 
Haha! Jag blev helt till mig av förväntan och beundran!
 
Just i den stunden höll han på att prata med några andra, så jag bestämde mig för att komma tillbaka lite senare. 
 
Jag gick på ett seminarie som hette "12.000 utbildningar att välja på" eller nåt sånt. Den var jätteintressant. Han som höll i seminariet pratade då om hur man skulle göra för att välja sin utbildning. 
Det första var inställningen man hade till att studera vidare. Han hade ritat upp ett sorts diagram med 4 pilar åt varsitt håll (upp, ner, höger och vänster). De vågräta pilarna visade om man ville läsa eller inte ville läsa. Han antog att alla som var där ville läsa vidare, och placerade oss på vänster sida. De lodräta pilarna handlade om vad man ville bli. "Vet vad" och "Vet inte vad". Där antog han att man inte visste helt säkert, för det är ganska vanligt när man går på gymnasiet ^^ Han menade dock att om man vill läsa vidare och inte vet till vad, så är man ändå positivt osäker. Fast jag vet ju vad jag vill bli, så egentligen är jag positivt säker x) haha. Problemet var bara att hitta rätt utbildning ^^
Man måste vara optimistisk, nyfiken, öppen och flexibel. När man letar efter utbildningen alltså. 
Han pratade även om det här med slumpen. Många säger nämligen att det var en slump att de blev det de blev. Men han menade då att ofta var det kanske inte helt och hållet en slump, utan en planerad slump. Detta betyder att man ändå har gjort något för att hamna där. Till exempel gå på SACO-mässan, letat efter en utbildning (ibland utan att veta vad man vill bli) och plötsligt hitta det. Fattar ni?
Han tog upp ett exempel som jag tyckte var lite roligt. 
En frågade en man varför han blev t.ex. lärare, så svarade han: "Jaadu, jag gled väl in på ett bananskal.", menat att det var en slump. 
Så ville han att vi skulle ta det där "bananskalet", lägga det på golvet, snubbla på det och sedan styra över vart vi hamnar. Då blir det en planerad slump! :P
 
Detta var i princip det som hände mig.
 
Men innan jag gick tillbaka till disney-snubben gick jag ut för att träffa Jennifer och äta lunch med henne :) Man får ju passa på när man är i närheten! Mamma kunde jag tyvärr inte träffa, för hon hade kort lunchrast. 
Det fanns inga bra ställen att äta på i närheten av mässan, så vi gick till Coop Forum (som låg precis på andra sidan gatan) och köpte plockmat ^^ Men det var jättetrevligt!
 
Jennifer tuggar x)
 
Efter lunchen gick jag tillbaka till disney-snubben och bad honom berätta om deras utbildning. Han berättade följande:
 
Skolan ligger i Kanada, strax utanför Toronto. 
Det är en 4-årig utbildning.
1:a året jobbar man bara med 2D-animation och lär sig teckningsgrunderna. (I Sverige finns det inte en enda utbildning som har 2D-animation...)
2:a året börjar man med 3D-animation, så man lär sig båda. 
Varje år kommer de högst uppsatta från varje animationsföretag i USA; Disney, Disney Pixar, Dreamworks, Blue Sky, osv. och väljer ut elever från skolan som får komma och jobba för dem. (!!!)
När man är klar med utbildningen får man ett Green Card, så man kan stanna och jobba i USA.
 
Jag blev helt till mig. Detta är precis vad jag har drömt om sedan jag var 16 år! Och plötsligt finns chansen där!
Jag tog mannen (som jag aldrig fick reda på vad han hette) i handen, tackade och sa "I'm very honored to talk to you" och gick vidare med både osäkerhet och glädje inom mig.
 
Jag känner mig besviken att jag inte hittade något i Sverige, och osäker på om jag faktiskt kan flytta till Kanada. 
 
När jag var gravid, och fick reda på att jag hade kommit in på denna gymnasielinjen var jag jätteglad. Men när jag berättade det för mamma svarade hon bara att "Det spelar väl ingen roll, du har ju redan kastat bort ditt liv". (Hon var jättearg när jag var gravid, och påstod flera gånger att jag kastade bort mitt liv osv. Men nu tycker hon nog inte det längre ^^ och jag har förlåtit henne för längesen.) Det verkar som att de flesta tycker att man förstör sitt liv om man skaffar barn tidigt. Det är många som har slagit vad och påstått att jag inte ens kommer att gå ut gymnasiet. 
Och nu när jag började fundera på Kanada fick jag nästan bara negativa reaktioner. Jag måste tänka realistiskt och praktiskt. Hmmm ok. Skolan och utbildningen finns, de är riktiga. Jag träffade en animatör, och jag har sett hur många animerade filmer som helst, och känner till flera animationsföretag och -studios. Så min dröm är inte orealistisk. 
Ok, jag har barn. Jaha nähe, då kan jag ju aldrig göra någonting. Jag får helt enkelt stanna här i Karlskrona och göra något annat tråkigt med mitt liv. Eller?
 
Ska jag verkligen behöva begränsa mig för att jag har barn? Ska jag bara kasta mina drömmar i sjön för att de inte är de mest praktiska? Är det verkligen omöjligt att flytta utomlands med ett barn? Är min dröm egentligen orealistisk??
 
Jag vet inte riktigt, men jag tror faktiskt inte det. Jag vet flera som bor utomlands med sina barn. Som har flyttat från Sverige alltså. Och tvärtom. 
På Almas förra förskola fanns det en flicka som kom från Kanada, som bodde här i ett halvår eftersom att hennes pappa skulle jobba här. Hur påverkade det henne? Inte mycket skulle jag tro.. Förmodligen lärde hon sig lite svenska, men hon verkade inte på dåligt direkt.. Sen är det klart att det är skillnad på ett halvår och 4 år. Men ändå.
 
Jag ser faktiskt mest fördelar för Alma. Särskilt om jag skulle komma in nu till hösten (vilket jag inte tror, men jag kommer inte sluta söka in :P) eftersom att hon fortfaranade är liten. Hon skulle ha god tid på sig att lära sig engelska innan hon börjar skolan, t.ex. 
 
Och sen har jag inte tänkt bo kvar där för evigt heller. 
 
Visst hade det varit underbart om jag kom in på den skolan, fick den utbildningen jag behöver, fick jobba på Disney eller Dreamworks (eller någon annan animationsstudio) i några år, och sedan komma tillbaka till Sverige och kunna starta eget, med den erfarenheten!!?
 
Och tänk hur bra jag och Alma skulle ha det om jag var animatör. En känd animatör!?
 
Åh, jag liksom svävar på moln bara jag tänker på det.
 
 
Nej, jag tänker inte ge upp min dröm för att jag har barn!


Kommentarer
emma

alla har vi orealistiska och opraktiska drömmar. Jag också. Som blind har man en naturligt mindre chans att få jobb, det är fakta, och därför borde jag läsa något yber-fancy. men jag tänker läsa skrivarlinjen och bli författare, and that´s that. Det är egentligen sjukt korkat, men jag ska göra det ändå.

I believe in you.:D

Svar: Ja, jag vet inte. Jag kanske är en "dreamer", men jag tror verkligen på att man kan göra precis vad man vill så länge man har viljan, hopp och styrkan, och framför allt tror att man kan klara vad som helst (och det tror jag ;P) Kör på, I believe in you too! :D
Tiara Norlin

2012-12-09 @ 10:50:50
URL: http://hopelosthead.blogg.se
Nea

Självklart ska du göra detta om det är din dröm :) jag är övertygad om att du kommer klara det, du är ju en supermorsa utan dess like. Men jag kommer ju sakna dig om du flyttar, det kommer vi alla <3

Svar: <3 <3Tack! Skönt att höra några positiva reaktioner med. Blir så trött på alla neggon..
Och självklart kommer jag sakna er med!! Men jag kommer ju tillbaka :P (om jag nu ens kommer iväg, haha xP)
Tiara Norlin

2012-12-09 @ 18:39:31
URL: http://crackedactor.blogg.se
Angie

Din dröm är verkligen inte orealistisk! Hade jag inte haft min närmsta familj här hade jag bott i Finland nu (har ju halva min släkt där visserligen men ändå) men likväl som du måste åka tåg för att kunna träffa din mamma och syster nu kan du ju lika gärna åka flyg ;) din familj finns ju kvar här och jag med (haha)! Jag har velat bli åklagare sen jag var 14, hade i princip gett upp det när jag började ägna mig åt olagligheter och hängde med kriminella.. sen blev jag gravid och tänkte nöja mig med nåt medelmåttigt men när jag gick igenom vårdnadstvisten så sa båda mina advokater och ordföranden att jag skulle hålla fast vid min dröm! Så nu har den kommit tillbaka! Jag blir jätteledsen om ni flyttar utomlands men kommer ju bli jätteglad när ni hälsar på och kommer tillbaka igen :) dessutom tänker vi hälsa på er :D hjälper gärna till om jag kan, vi måste visa att vi kan FAST vi har barn! <3

Svar: Åh, jag håller med! Och som jag skrev till Emma (i en annan kommentar) så tror jag att allt är möjligt så länge man har tillräckligt stark vilja. (Senast i morse kämpade jag med vagnen genom snön och trodde att det skulle vara omöjligt, men till slut kom vi fram till busshållplatsen ;P haha)Bra att du med kämpar för din dröm. Blir faktiskt lite ledsen när jag ser andra unga mammor som "nöjer sig" med hemtjänst och städjobb (om det inte är deras drömjobb alltså), fast dem inte trivs med det. Jag tror även att det är svårare att vara en bra förälder om man vantrivs med sitt arbete/utbildning. T.ex. är jag extremt stressad pga plugget just nu, och träffar knappt Alma, men det hade varit jobbigare om jag inte hade tyckt om det jag pluggar till, om du förstår vad jag menar :P
Tiara Norlin

2012-12-10 @ 18:48:59
URL: http://danforth.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Queen Tiara

VÄLKOMMEN TILL MIN BLOGG där jag skriver om allt möjligt från min vardag till viktigare åsikter och intressanta tankar om mitt liv som förälder och feminist.

RSS 2.0